Kontext

Det blev inget av. Min kropp visste nog mer än mitt huvud. Jag kom till mitt lokala friskhus på skakiga ben och med ett par ylletröjor på mig och en trave filtar och korsord med mig. Hoade i korridoren och möttes av det vanliga välkomnandet. Lämnade sedvanligt urinprov. Det visade sig ha för hög bakteriehalt, en trea. Koll med min urolog KÅ, som fattade beslut: ingen instillation nu, ett antal test ska tas (kommer inte ihåg mer än att det var nåt med salter och lever), avvakta provresutltat, läkaren kommer att ta kontakt i eftermiddag eller i morgon, när svaren på proverna föreligger. Syrran C fyllde ett antal rör med blod och gav mig telnummer och e-postadress, så jag kan meddela henne direkt när jag ska komma för instillation nästa gång.

Jag är både lättad och bestört. Lättad, för att kroppen verkligen inte kände sig redo för mera BCG just nu. Bestört över att den inte är i form att behandlas. Hur står det till, egentligen? Om jag själv ska gissa hur det är, så tror jag att jag har en kraftigare släng av tuberkulos än vad läkaren hittills trott. I både blåsa och lungor. Jag är faktiskt inte oroad över avancerade recidiv, just nu. Det borde inte ha hunnit bli nåt kvalificerat elände sedan de positiva beskeden i december. Men det är klart att det kan finnas lite TIS. Och de ska ju i så fall hittas när nästa operation görs i april.

Ringde CE, som lovat vara backup åt mig idag. "Får jag en kopp kaffe?"  -Ja, visst. Självklart. Kom!, sa han. Jag har suttit hos honom och småpratat lite och tittat på familjens nya duschrum i vardande. Det blir jättefint. Det inställda matlaget blir av i alla fall. CE lagar maten i stället för mej. Då kan vi träffas i alla fall. Det blir fint med lite normalt liv och trevligt umgänge. Det ordinerar jag mig själv just nu. Här ska levas ett stillsamt normalt liv. Hela veckan.