Olika tempon
Mitt liv har på senare tid två tillstånd. Båda har för- och nackdelar. Tillstånden kan beskrivas som livet med kateter och livet utan. Jag försöker nu inskola mig i livet utan kateter.
Livet utan kateter har fördelen av att vara det liv som funkar bäst där ute bland folk. Jag är kroppsligt förlig och självgående. Jag håller på att lära mig att hitta ett sätt att kissa som inte gör så förbannat ont. Det sker genom att jag själv sprutar in Xylocain i urinröret, som bedövas. Jag lär mig att känna när jag sprutar rätt i stället för att se det. När Xylocainet hamnat rätt så känns taggtråden knappt när jag kissar. För jag har troligen en rejäl katarr efter att ha gått en tid med kateter. Nackdelen med ett liv utan kateter är att jag springer på toa så ofta. Det är besvärligt när man är på resande fot. Nu har jag vaknat efter en natt full av nattspring, något tätare än en gång i timmen. Kroppen känner sig lite besviken över att jag nu är uppe och fnattar nattetid igen. Den har faktiskt fått ligga och sova ostört två nätter i rad och det tyckte den var skönt. Så nattspringet är på minuskontot. Och smärtan då jag kissar, om jag inte har bedövning.
Fördelen med ett liv med kateter är alltså nattsömnen. Och att jag kan välja att tömma kisspåsen när det passar. Jag står som en kille vid toastolen och lyfter på en flärp så att kisset rinnger ut. Mycket praktiskt. Vore det inte för orörligheten, så skulle detta liv ha många fördelar. Men jag blir som en stel pinne då jag har kateter. Går långsammare, bär mindre, sätter och ställer mig låååångsamt etc. Å så minns jag ju alla kramper och den irritation som katetern skapade i min blåsa.
Självklart satsar jag på ett autonomt liv där jag klarar mina toalettbestyr alldeles själv, dygnet runt. Jag vill kunna vara bland folk och är alltså motiverad att få det att funka. Och jag noterar vilken hiskelig tid det tar. Jag vill ha tillvänjningsjopbbet gjort nu, men det känns som att blåsan behöver minst en vecka till innan den kommer i normala gängor. Om den ens gör det då. Hjärnan vill ett sorts tempo, blåsan ett annat. Och den vinner. Mina olika kroppsdelar, hjärnan och blåsan, har olika tempo.
Idag, söndag, blir jag nog utskriven från friskhuset till ett liv då jag ska balansera dessa tempon själv. Det har varit skönt att överlämna mig i friskvårdens kvalificerade händer en tid. Himla skönt. Jag blir grinfärdigt rörd när jag släpper fram den lättade känslan. Långt där borta i tidshorisonten finns något som heter instillation. För allt det här stöket och böket med katetrar hit och dit handlar om urinvägsinfektioner och därmed en avbruten underhållsbehandling av min blåscancer. Men just nu orkar jag inte tänka tanken. Det nyper i blåsan, bara jag skriver ordet. Men den dagen kommer. Och det är då det. Nu skall jag balansera hjärnans och blåsans olika tempon. Det räcker just nu.
