Yl

Hellvete vad tungt jag har det nu. Jag tror jag är i det frivilliga uppbrottets svårmodiga grubblor. Här har jag varit flera gånger i mitt liv. Inte så många gånger, men absolut flera.

 

Till exempel. När jag lämnade den gemensamma arbetsplatsen vi, ett antal konstnärer och företagare, byggt tillsammans i industrilokalen med skeppsnamn. När jag bröt upp från den fleråriga företagsrelation jag haft med kollegor. När jag lämnade min enastående fantastiskt vackra villa och flyttade till radhuset där jag nu bor.

 

Händelserna har alla det gemensamt att det varit fråga om en sorts skilsmässa och att jag tagit initiativ till den och önskat den. I vissa fall har initiativet varit allt annat än uppskattat av andra. Det som de här skilsmässorna har gemensamt är det svårmod jag har innan separationen blir av. När den väl är gjord, har jag aldrig tvekat, aldrig ångrat, aldrig tittat tillbaka. Gjort har varit gjort och jag har gått vidare i livet med viss frimodighet.


Jag verkar vara en som separerar psyksikt först och fysiskt sen. Så verkar det i alla fall, om jag ska lära av mitt eget liv.

 

Nu är jag där igen. Fast värre än någonsin, känns det som. Jag har det skittungt. Om jag ska dra slutsatser av mitt sätt att skiljas, så håller jag nu på att skiljas från min blåsa. Jag sörjer min blåsa. Vilket kan tyckas lite absurt eftersom jag har den kvar och kommer att ha den i flera månader till. Men jag tror i alla fall att det är vad som sker i mig.

 

Även den här gången har jag tagit initiativ till skilsmässan, jag vill ha den och om jag får råda så kommer den att bli av. Ja, det ska under till för att jag ska vilja ändra mig. Då ska blåsan bli frisk "för evigt" och det känns som, ja, ett under. Jag är inte så mycket lagd åt att hänga upp tillvaron på under. Jag är mera konkret praktisk och ansvarig än så. Men hellvete vad sorgligt det är.

 

Det flimrar filmer i min hjärna. En badscen där jag simmar runt i vår skogssjö - hur blir det med den saken sen? Vilka kläder passar en dam med kisspåse slängande på magen? Framtida sexuellt samliv har jag inte ens börjat tänka på. Jag ska väl ta farväl av nån sorts kvinnlighet också. I övrigt har jag inte blivit så konkret i mina tankar. Istället har stora vemodets dimma vällt över mig och jag känner mig så oändligt liten och ensam på jorden.

 

Fast jag vet att det inte är så heller. Ja, liten är jag, trots alla mina för många kilon, men inte ensam. Men känslor är inte alltid sakliga och realisitiska. I alla fall inte mina. Tänk att det jag verkligen vill, kan vara så sorgligt. Yl.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0