Kontext

Morgon i mitt hem. Blåsan mår bättre och jag sämre. Har haft en orolig natt, vaken mellan 1 och 4 och det var inte blåsan som tvingade mig. Kissturerna närmar sig varannan timme nattetid vilket är glädjande.

I natt var jag orolig för ett och annat jobb och hur jag skött det och hur jag kan klara det framöver. Har kommit på att jag glömt ta några kontakter och göra ett och annat. Tycker att lungorna korkar igen och andningen känns tyngre. Hostar mer. Är det tuberkulosen? Eller är det inbillningssjuka? Känner av några leder mer. Är det BCG-iten? Eller inbillning?

Jag gruvar mig för kommande BCG-behandlingar. Den här krampveckan sitter kvar i mitt minne och det vill jag verkligen inte uppleva igen. Det är en mycket tung tanke, faktiskt. Och läkaren säger att reaktionen på BCG-behandlingen blir bara värre och värre.

Kvar är känslan av hopplöshet. Känner mig fångad mellan pest och kolera. Behöver behandlas för jag har ju cancer. Jag vill inte behandlas, för det är en sån smärtsam pärs, i alla fall om blåsan ska löpa amok som den gjorde nu sist. Återstår tanken på cystektomi, dvs att ta bort blåsan. Den tanken känns befriande.

Samtidigt har jag det så bra jag bara kan ha det. Jag har en utmärkt dialog med min(a) läkare. Hon (de) är engagerade långt utöver vad jag kan begära och vad som är rimligt. Jag åker gräddfil genom vårdsystemet. På akuten i regionhuvudstaden satt jag några få minuter innan jag blev omhändertagen och jag var väntad och utrustningen var förberedd. När jag ska instilleras här på mitt eget friskhus går jag in på avdelningen innan den öppnat och hoar att nu är jag här. Och dom hoar välkomnande tillbaka. På friskhuset nu sist fick jag stanna kvar om jag ville. Helt otroligt. Jag kan inte klaga på nånting, faktiskt. Annat än på sakernas tillstånd. Det känns hopplöst. Ta min blåsa, snälla. Så går tankarna. Jag är ingen hjälte som är bra på att ta smärta. Jag är ett ynk.