Ambassadören är hemma igen
Jo då. Jag är hemma efter en trevlig och rätt intensiv utflykt till Kungliga Huvudstaden. Den där ambassadörsträffen var riktigt trevlig, trots att jag egentligen avskyr såna stor-samlingar. Vi var väl sisådär 600-700 ambassadörer samlade på Stockholms City Conference Center. Det erbjöds kortare mingelstunder och i övrigt var det envägsinformation från scenen. Om vad ambassadörsskapet innebär, om vad ambassadörsväskan innehåller och om ambassaden - den interaktiva hemsidan för oss, om kvinnligt företagande, hur vi kan möta media etc.
Första minglet var med en företagare från en universitetsstad närmast norr om där jag bor. Hon driver personanalkooperativa daghem av lite storlek. Alltså större än bara en eller få dagisavdelningar. Hon målade ut den stora skillnaden på att driva dagis i liten och lite större skala. Jag berättade om mitt organisationskonsultande och dilemmat med att också ha cancer. Jag vinklade över det till erfarenheter av att cancer förekommer i organisationer. Och, jo, det kände hon till. På nära håll. Hon var berörd. Hon har haft två medarbetare med cancer, och de förhöll sig helt olika till sin åkomma. Den ena mörkade, gav en bild av att läget var bättre än det var. Så fick min samtalspartner beskedet av barnen att nu snart dör mamma. Det var ett chockerande besked som fortfarande plågar henne. Den andra medarbetaren är öppen, samtalar om sin åkomma och visar på hårtestar som ryker. De kan till och med skratta åt det tragikomiska. Vi var ense om att det är viktigt hur vi förhåller oss på jobbet. Cancer kan bidra till en knuta på jobbet eller till friskare bearbetning av livets villkor berör oss alla.
Under ett av föreläsningspassen lärde jag mig några saker som blev till nedfallande polletter. Det finns inte så stor skillnad mellan kvinnligt och manligt företagande. Men i några avseenden finns en skillnad. Kvinnor har mer lokalt förankrad verksamhet, män har oftare nationell eller tom internationell verksamhet. I ett annat tillfälle pratades det om förebilder. De hjälper oss att förstå vad som är möjligt. Vi har svårt att föreställa oss en utveckling som vi inte sett vara möjlig. Dessa två resonemang gjorde att polletten trillade ner för mig.
Nu ska här mer aktivt letas förebilder. Och personer som känner till föregångare. Och se där. När jag börjar tänka i dessa banor, så dyker de upp. Jag känner ju faktiskt till några exempel. Ett i England och ett par stycken i Sverige. De ska synas närmare.
