Kontext

Grönskan tar sig. Den förvandlas från brungrön till mättat grön. Det är närmare 20 grader. Jag har ägnat trädgården någon timme. Min bångstyriga trädgård har blivit krattad och lite ansad av sin ägarinna som i princip saknar gröna fingrar. Efter det fick sofflocket sin tid. Jag ägnade mig åt att studera insidan av ögonlocken. Det gör jag ofta nuförtiden. Det är mycket olikt mig. Jag har aldrig trivts med power naps, för jag brukar vakna på fel sida och det brukar ta lång tid att komma rätt. Men nu kommer dessa power naps över mig.

Introjekt hit och introjekt dit. Det är inte bara gamla sanningar som spökar för mig. Jag kan verkligen inte skylla på mina gamla döa föräldrar och Jante och ? ja, vad jag nu kan hitta på att skylla på att jag har det besvärligt.

Det finns en tillvaro här och nu som sätter käppar i julen. Under veckan som gått har jag visst varit bättre. Men inte bra. Sedan några dagar har det vänt och jag tycker att jag åter igen är sämre. Blåsan svider och nyper mer, höften gnekar, lungorna rosslar och jag faller alltså ideligen i sömn.

Jag vet att jag har en sargad oläkt blåsa som det lätt går infektion i. Jag vet att man kan ha besvär länge. Mycket länge. Det är väl dessa små bakteriekusar som ställer till det. Jag har på eget bevåg behållit den högre dosen antibiotika för jag har känt de här nygamla besvären komma så sakteliga. Nu kan kusarna ha blivit resistenta. Jag skulle ha trappat ner för några dagar sedan, men det har jag alltså inte gjort. Tröttheten har säkert med både infektion och psykisk lättnad att göra. Allt är säkert bara bra med mig. Relativt, alltså.

Jag ser en del TV-program om svårt sjuka människor. Nyligen framträdde en yngre kvinna med stroke. Jag tar till mig att dessa svåra sjukdomar har låååånga läkningsprocesser till ett liv som för alltid är förändrat. Så sakteliga förstår jag att detta berör mig. Det tar tid att hämta sig från en cancer som kanske utvecklats under lång tid. Det här är jag alls inte bäst i klasen på.

När känningarna från blåsan tilltar, så försvinner alla visioner och all lust på storstilade projekt. Då flyger anden tillbaka in i flaskan. Igen kommer de där domedagstankarna smygande över mig. Inte hela tiden, inte ofta, men de kommer. Jag blir plågsamt medveten om vilken åkomma jag har och att jag inte går säker. Den ryggsäcken är tung att bära. Som tur är bär jag den inte hela tiden. Men nog är anden på väg tillbaka in i flaskan nu när jag sitter med min kännbara blåsa.

Just nu är jag glad över att instillationerna är inställda. Jag minns alltför väl hur det var förra gången då jag fick BCG-medac i en urinvägsinfekterad blåsa. Det vill jag helst inte vara med om igen.