Kontext

Det här med att blogga, det har både fördelar och nackdelar.

Ibland undrar jag om den bidrar till min ensamhetskänsla. Det kan vara så att mina vänner håller sig uppdaterade med hur det är med mig utan att jag märker det. Det är kanske till och med troligt att det är så. De får sitt informationsbehov tillgodosett på deras villkor. Och bra är det. Men om jag inte hade bloggat, hade de kanske kontaktat mig för att få veta. Kanske?

I alla fall så är jag inte precis besvärad av folk som tar kontakt. Läs, det är ganska tomt runt mig. Och jag är inte världens bästa på att hålla kontakt heller. Och just nu finns inte orken till det heller. Jag är mer beroende av andras initiativ än tidigare.

Det finns också fördelar med att blogga. Jag får formulera mig och mina tankar och känslor. Det hjälper till i min egen bearbetning av situationen. Och om det jag skriver har värde för andra så blir jag bara glad. Framför allt få jag älta och tugga. Om och om igen.

Jag pratade nyss med en kollega och kompis PF som kom med en träffande liknelse. Mina behov liknar den nyblivna mammans. När vi var nyblivna föräldrar var det värdefullt med kompisar i liknande situation som hängivet kunde ventilera kiss, bajs, rapar, kräkningar, leenden, skrik, kryp, amning, nattvak, förkylningar, utslag etc. I det oändliga. Så är det för mig nu. Mina blåskompisar är värdefulla för mig då de har samma intresse för utforskandet av blåsans förnimmelser och humörets svängningar, dag ut och dag in, vecka ut och vecka in, månad ut och månad in.

Så t ex ringde just min kvinnliga blåskompis i V. Hon har det besvärligt. Fick i fredags tredje och sista BCG-instillationen för den här omgången av underhållsbehandling. Och hon har så förtvivlat ont. Vi har per telefon vänt och vridit på vår situation och alla blandade känslor vi har hela tiden. Vi är glada över att behandlingarna tycks fungera so far och därmed över att få chans att överleva, samtidigt som vi dras med besvärliga behandlingar och vemod över tankar på en oviss framtid fylld med ytterligare träliga behandlingar.

En detalj i det hela handlar om pingvingången. Ingenstans har vi sett den beskriven. Och vi tycker båda att beskrivningen är träffande. När blåsan knotar är det besvärligt och ont att gå. Stegen vill bli korta och långsamma. Gången blir likt en pingvins. Vi undrar nu om det kan vara så att blåscancer framför allt är en gubbsjukdom och att män inte har samma besvär som vi kvinnor. Och att de för oss typiska besvären inte är normala i en värld där männens besvär är norm. Av skäl som har att göra med att åkomman rent faktiskt är vanligare på män, men också att mannen är norm.

Ja ha, där kom en stillsam fundering om könsperspektiv på blåscancer. Som blev möjlig genom att jag bloggat och därigenom fått en blåsvän som jag kan utbyta tankar med. Som sagt, bloggandet har både för- och nackdelar.