En gloria till . . .
Jag ser på ett TV-program som berör. Ett norskt program handlar om anhöriga till personer drabbade av alzheimer. En rätt ung kvinna med tre små barn har en sjuk mamma. Hon hjälper mamman på alla tänkbara sätt, med läkarbesök, mediciner, post, ekonomi, hjälp i hemmet, kontinuerlig telefonkontakt etc. Hon larmar om hon inte får kontakt med mamman. Och mamman, som är svårt sjuk och hjälplös, misstor henne och tror att hon bara är ute efter hennes pengar. Kommunikationen blir sned och dottern blir sårad, irriterad, känner vanmakt, biter ihop, tar nya tag och fortsätter att hjälpa trots ideliga förödmjukelser.
Det här berör mig. Min mamma hade inte alzheimer, men hon blev svårt fysiskt och psykiskt skadad av stroke. Hon blev sjukligt orolig, ångestfull, rädd och aggressiv. Hon fick förödmjukande vredesutbrott varje gång jag träffade henne, och det var flera gånger i veckan. Hon misstrodde allt och alla inklusive mej. Hon blev galen. Jag fick förtroendet att ta emot tonvis av hennes aggression och ångest. Hon hade det verkligen inte lätt. Och det hade inte jag heller. Jag höll på att duka under fullständigt.
Jag drar mig till minnes en föreläsning om kostnaderna för åldringsvården. Det är mycket dyrare för samhället att ta hand om kvinnor än män. Det beror inte på att kvinnor är fler, sjukare, äldre, mer vårdkrävande eller i övrigt mer behövande och krävande. Det beror på att kvinnor i större utsträckning tar hand om sina män än tvärtom. Kvinnor hjälper till med gratis arbete som inte belastar samhället. Samhällets kostnader per person blir därmed högre för vårdade kvinnor än för vårdade män.
Jag tänker också på min egen sjukdom och ålderdom. Herre gud vilken last mina barn kan komm att få dra. Må det dröja ett tag. Må jag slippa utsätta dem för förödmjukelser.
Ja ha. Det här var en stunds filosoferande över företeelser som också är en del av livet. Kanske inte det vi vill lyfta fram i dagsljuset. Men som absolut finns. Vi skall alla tackla av på ett eller annat sätt. Och vi kommer alla att följa dem som tacklar av. Det finns en kader, kvinnor mest, som gör ett enastående oglamoröst arbete med att vårda alla dem som tacklar av. Både ideellt och professionellt. En gloria till dem.
