Kontext

Jag går här och skrotar. Har klistrat några papperslappar på en miniutställning som ska visas på en minimässa i morgon. Och svetten rann utefter kroppen.  Nä, inte är det kul att inte orka.

Så ringde telefonen. Det var min blåsvän från V, hon som jag inte träffade när jag var ute och reste sist. Hon hade naturligtvis läst min blogg. Och hon ringde inte för att trösta mig. Utan för att berätta att även hon var deppig. - Nej men så trevligt, utbrast jag. Och menade det verkligen. En gelike, om än en deppig sådan. Det muntrar upp.

Hon är mitt inne i sin underhållsbehandling med BCG-medac och hon har ont. Ganska rejält ont. Dessutom har hon fått utslag. Och hon har det inte så förspänt som jag har det med en läkare som finns där ute och svarar på ens frågor. Hon fick inte veta om utslagen var nåt att bry sig om eller inte.

Vi tror båda att vi är inne i en sorts eftersläng. Första akuta faran är över då vi båda är cancerfria. Nu väller sorgen fram. Sen får den extra näring av att vi har rent faktiska fysiska besvär. Svedan och värken drar handgripligen ner humöret. Inte för att den är så outhärdlig utan för att den påminner om vår cancer.

Men som sagt. Det var trevligt att deppa en stund tillsammans.