Kontext

Solen gassar, värmen kommer alltmer. Äppelblommorna knoppas, vinbärsbuskarna blommar, naturen står i startgroparna att vräka på med full livskraft. Det är helt enkelt underbart. Eller, det borde helt enkelt vara underbart.

Jag mår fortfarande bättre än på länge. Men är inte besvärsfri för det och nu blir jag otålig igen. Jag vill så gärna att må-bättre-kurvan skall gå stadigt åt rätt håll enligt principen "ha vill ha mer". Men riktigt så är det inte. Jag står och svajar på det där högre trappsteget och ibland tror jag att jag skall trilla ner till föregående steg. Så känns det när jag får ny taggtråd i blåsan eller springer lite oftare på toa på natten eller lungrosslar lite mer än vanligt. Jag kurerar mig med intensivare drickande av tranbärsjos och det funkar. Åtminstone försvinner taggtråden.

I morgon ska höft och lungor röntgas. Ska bli skönt att få besked. Jag hoppas och tror att det ska se bra ut på plåtarna. Men beredskapen finns ju där.

På det hela taget går jag med en del ogråtna tårar igen. Vemodet finns där. Det känns tröstlöst att tänka på framtidens alla behandlingar och ovisshet. Och då snackar vi ändå om en situation som är i bästa fall. Det här med att leva med cancer är en livets överkurs.

Ändå. Det är NU som jag är glad åt att jag mår bättre än på länge och sommaren kommer med stormsteg. Det är när jag tänker på framtiden och på min bli-frisk-utveckling som jag blir vemodig. Och dessa tankar har jag också NU.