Ogråtna glädjetårar
När inte Muhammed kommer till berget får berget komma till Muhammed. Så känns det. Lite grann. Jag har i flera dar tänkt skriva och rapportera om min hälsa till min urolog KÅ. Men det har inte blivit av. Nyss ringde hon. Hur är det? För tydlighetens skull - det är hon som är berget och jag Muhammed. Är inte säker på att hon skulle instämma i liknelsen. Men för mig representerar hon en stor organisationskoloss, ett berg. Fast i ärlighetens namn agerar hon okonventionellt och beter sig alls inte som ett organisationsberg. Det är det som är så fantastiskt med henne och som förundrar mig så. Och jag är oändligt tacksam över att få uppleva ett levande rörligt berg.
Det känns så himla trevligt att kunna berätta att HELA jag mår mycket bättre, på alla sätt. Fast jag är inte helt besvärsbefriad. Har fått några kissfnatt på sistone. Märker av dem då de inträffar olämpligt. T ex under ett två timmars viktigt möte häromdan. Jag innehade ledarskapet. Då fick jag springa ut fyra gånger och kissa. Och mötet gick bara bra, trots det. Äter bara lite blåslugnande och en ynka smärtstillande, mest för ledernas skull. Å sedan i torsdags bara en tablett Selexid antibiotika kvällstid.
Jag passade på att ta upp allt jag hade på hjärtat. Nytt sjukintyg, hur länge jag ska äta Selexid, röntgen av lungor och höft, operationstid för titt-i-blåsan. Operationen sker prel. måndag eller onsdag vecka 26. det blir sedvanlig titt med hex-vix, ryggmärgsbedövning och hela baletten. Jag börjar kunna det här nu. Det ska verkligen bli intressant att se hur pass blåsan hunnit läka och om jag fortfarande är cancerfri, trots att jag egentligen inte är behandlad sedan i mitten av november. Just nu är jag inte oroad, faktiskt. Trots att jag vet vad jag har och att återfall kan innebära att blåsan ska bort - eller värre. Men just nu går jag på blifriskstigen utan att kasta alltför många sidoblickar. Det är lätt att hålla blicken stadigt fästad på blifriskstigen, när blåsan är så pass snäll som den är nu.
När jag pausar i tillvaron, t ex sätter mig vid en patiens, känner jag att det finns tårar bakom ögonhålan som vill fram. Men de kommer liksom inte. Det har jag noterat flera gånger på sistone. De är lite sorgliga. Men bara lite. Mest är de nog glädjetårar, som håller på att mogna på sig innan de är redo för dagens ljus. De kommer inte loss. De ligger där och bidar sin tid. De tar det lugnt. De är helt enkelt ogråtna.
