Rapport från ett högre trappsteg
Igår reste jag söderöver till gamla nätverksvänner, KR och GBE. Vi har inte träffats på 5-6 år och hade därför åtskilligt av summerande att göra. Hur är det med den, och den, och lever den och så vidare. Mycke prat, go mat och kvällspromenad i beteslandskap vid en stor havsvik. Det är en havsvik från vilken jag kan komma till både Västerås, Uppsala, Malmö, London och New York vattenvägen. Bedövande vackert. Jag har sovit som klubbad. Förutom de vanliga natturerna förstås. Jag är klubbad än, fast klockan snart är 9. Det är olikt mig. Jag tänker att så här kan det vara när man tagit ett kliv upp på måbättre-trappan.
Under bussresan hit ringde min manlige blåskompis. Vi hade ett sånt där trevligt samtal som innebär att vi deppade och ojade oss tillsammans. Han mer än jag. Han mår inge bra och hans blåsa är molvärkig och dum. Det drar ner hans humör. Och det har jag all förståelse för. Han väntar på cystoskopi till veckan efter de 6 veckornas grundbehandling. Och han har ingen bra kanal in i friskvården för att ställa frågor. Han bollas mellan friskhusen utan att någon vill möta upp. Mitt intryck var att hans symtom var inom det normala. Besvärande men normala. Ta smärtstillande, drick tranbärsjos och sköt om dig, var mitt råd. Men jag ska ju egentligen inte ge sådana råd. Det blir helt fel.
Nu börjar det pratas där ute i köket. Jag ska fortsätta pratumgänget och ser fram emot härliga promenader med trevligt sällskap i underbart vackert landskap. Här trivs jag. Och mår långsamt bara bättre.
