Recept
Igår var jag i arbete på en minimässa hela dagen. Det orkar jag egentligen inte med. Ont och sveda i blåsan. Men vem orkar å andra sidan det? Folk springer omkring som yra höns och försöker ta in intryck eller slippa alla intryck eller? Har svårt att se nåt vettigt i det hela. I alla fall för vår del. Vi var utställare. Men för arrangören och för de ovana seminariehållarna hade det säkert stort värde, som en manifestation över projektets existens och framgång (arrangören) respektive modet att stå upp för sin kompetens (seminariehållarna). För övrigt var seminariehållarna sådana som borde ha gloria på huvudet. Se tidigare blogg om gloria.
Igår fick jag besök av en kompis som bor i en stad norröver. Vi känner varandra sen gammalt. I juni ska hennes blåsa tittas i. Cystoskopi. För att kolla att allt står rätt till. Hon har symtom som gör att det finns anledning att kolla. Ännu ett par tummar att hålla. Ännu en nagelbitare.
Min kollega är befogat frustrerad över hur lite jag får gjort. Själv jobbar jag på att hålla den frustrationen borta. Alltså. Jag jobbar på att duga som jag är. Med alla brister och oförmågor. Det är inte lätt när man är en duktig ansvarstagande flicka och umgås med likasinnade. Ibland lyckas jag faktiskt med att behålla ett lugn inför min låga kapacitet. Men inte alltid. Ibland hemfaller jag i självömkan över hur frustrerande det är att inte veta framöver hur sjuk jag kommer att vara och hur orättvist det är att just jag skulle få cancer. Bäst och lugnast är det när jag bara accepterar tillvaron så som den är. Men roligt är det inte. Om man inte kan hitta galghumorn i situationen. Det kunde jag faktiskt en stund igår med min kompis från norr. Vi fnissade åt att jag känner saknad över att inte vara i akut kris längre.
Receptet till mig själv lyder - mindre duktighet och mera galghumor.
