Kontext

Denna söndag förmiddag tittar jag också på tv. En kvinna som överlevde en svår flygolycka i Spanien intervjuas. Hon berättar om att det som tidigare var ett tvång nu är en stor glädej. Hon gläds åt att hon kan tvätta sina kläder själv, ta ur disk ur diskmaskinen och att städa själv. Tänkvärt, eller hur?

Pratade nyligen med min kompis med utbredd cancer i underlivet. Tänker på en annan som fått bröstcancer. Jag får en kluven tacksamhet till det hela. Tänk, att det går så bra för mig. Varför just jag? Det är snudd på att jag skäms över att det går så bra.

Förra hösten var jag i kontakt med frågan – Varför just jag? Då handlade det om varför just jag skulle få en svår och möjligen dödlig sjukdom. Nu innebär samma fråga en undran över hur det kommer sig att det går så bra för mig. Hur kommer det sig att just jag får chansen att överleva ett tag till?

Jag tror ju inte på att det är någon eller något som kreerar mitt och andras öde. Det finns alltså inga svar på mina frågor. Men känslan finns där i alla fall. Och det finns en ännu djupare fråga i mig: - Får det gå bra för mig över huvud taget? Huvudet kan svara, klart och tydligt. - Absolut. Men det finns i hela mitt väsen en underliggande ström av tvivel på den saken. De där spökena eller demonerna tvivlar. Ibland högljutt, ibland mycket subtilt och diskret. Och det är när dom är subtila och diskreta, vilket de oftast är, som jag är som mest fången i deras grepp. Då är jag nog inte värd några framgångar alls.