Kontext

Det är söndag förmiddag. Jag lägger sista handen vid den där artikeln till Bonnier Business Publishing  som jag nämnt tidigare. Känner mig så där vilsen som jag kan göra ibland. Har inte en aning om artikeln är begriplig och inspirerande. Och det är min ambition.

 

Hör inre röster som säger:
- Vad i hellvete är det här för gallimatias?
- Mycket intressant!
- Fattar ingentinig!  Hon kan väl inte mena allvar?
- Mycket väsen för ingenting!
- Alldeles för abstrakt, går inte att applicera i min egen vardag.
- Vem tror hon att hon är?
- Flum!
- Teoretiserande bullshit!
- Typiskt konsulter, dom fattar inte vår vardag!

 

Rösterna lämnar mig ingen ro, trots att jag tänker om dem att de är gamla kända spöken som brukar dyka upp när jag gett uttryck för något som är viktigt för mig. Jag noterar också övervikten av negativa oförstående och till och med anklagande röster. Och jag noterar att rösterna tillhör målgruppen eller kunderna till Bonniers projektledarutbildning. Det är inte beställarens röster. Beställaren sväljer nog artikeln med vissa smärre synpunkter.

 

Samtidigt bekymrar jag mig för att ha skrivit för mycket och utförligt så att det missgynnar affärsrörelsen. Om det har jag bett min kollega om synpunkter. Och så undrar jag om jag i och med detta har försuttit möjligheten av att kunna publicera en vetenskaplig artikel inom någon internationell akademi.

 

Det är många aspekter att ta hänsyn till – runt en sketen artikel som förmodligen kommer att läsas av ytterst få personer.

 

Känslostorm i ett vattenglas!   Bara för att jag skrivit en sketen artikel!!!