Va dålig jag är. På allt.
Nu har jag hivat iväg den där artikeln till Bonniers – för att jag inte ska sitta och peta i smådetaljer i det oändliga. Jag kan njuta av att jag var flera dagar före deadline. Men annars är tillvaron inte alls njutningsfull. Jag tycker mest bara att jag är skruttig och kass på det mesta. Duger inte mycket till. Är glömsk och disträ och … ja, igår kom jag en timme för tidigt till ett handledningstillfälle och satt i bilen och skissade lite på en kommande utbildning i väntan på att det skulle bli dags. När jag så 5 minuter innan överenskommen tid kliver in i byggnaden upptäcker jag att något är fel. Jag har blandat ihop två arbetsplatser och nu befinner jag mig på helt fel ställe. Det blev rallykörning och brandkårsutryckande telefonsamtal om min belägenhet och så kom jag skamsen till gruppen närmare en kvart försenad. Sånt här är oförlåtligt, tycker jag själv.
Jag tycker att jag har hål i hjärnan. Det är som om vissa avsnitt i tillvaron bara är bortklippta. När kollegan och jag reste med tåg häromdagen satt vi och planerade en insats och jag förde anteckningar i min dagbok. Väl hemma ville hon ha en mailkopia på anteckningarna. Då kunde jag över huvud taget inte minnas att vi planerat nåt och än mindre att jag antecknat. Men anteckningarna fanns där i dagboken. Då tror jag att jag håller på att få Alzheimers. Eller rättare att jag har fått det.
Jag är missnöjd med min kommunikativa förmåga, jag känner mig som en degklump och… ja, så har jag grubblerier över mitt hälsotillstånd också. Idag fick jag positivt besked om odlignen av urinprovet som jag lämnade igår. Där var inget onormalt. Och det tror jag för nu kan jag konstatera att taggtråden är i det närmaste helt borta. Jag känner mig skamsen över det med. Här har jag anlitat sjukvården i onödan. Jag är nog hysteriskt hypokondrisk. Men det är faktiskt så att jag inte är besvärsbefriad. Jag går med en dov obehagskänsla hela tiden. Det är som en klump eller nåt. Eller är det inbillningssjuka? Jag får fantasier om att nu är det nåt fanstyg på gång i alla fall. Nu vet jag ju dessutom att det inte är urinvägsinfektion. Å ena sidan en faktisk oro över att cancern kommit tillbaka. Å andra sidan en insikt om att jag nog är väldigt bra på att oroa mig över småsaker. Det ingår i mitt dåliga självhumör just nu. Fan va dålig jag är. På allt.
lilla gumman så dålig är ingen och absolut inte du. Ett litet tips bara, gå inte emot känslan det är ingen ide´just nu, idag kan du vara det sämsta som gått i ett par skor, imorgon kanske det ser annorlunda ut. Jag känner så väl igen det.
