Jag visste det
Nu är jag på resande fot. Och min blåsa är aningen orolig. Den blir successivt nypigare. Häromkvällen lämnade jag urinprov på akuten i regionhuvudstaden. Det var ett sånt där praktiskt arrangemang som min läkare är kapabel att komma på. Är jag i närheten, så är det klart att jag ska kunna lämna urinprov, om det så är på kvällen. Vi engagerar akuten!
Idag fick jag veta svaret på urinprovet OCH på operationsproverna. Allt på en gång.
Kissprovet – inga elaka kusar. Bara en allsköns blandning. Jag har redan börjat äta antibiotika som jag hade med mig om utifall att. Operationsproverna och sköljprovet – ingen cancer, fortfarande öppet sår och kronisk inflammation på ett ställe. I övrigt fin blåsa. Blåsans framtida öde ska nu avhandlas i läkarteamet ordentligt. Preliminärt får den vara ifred till efter jul.
Det var väl det jag visste. Jag har haft en stark tillit till att det ska vara bra. Nu fick jag det bekräftat.
Men glädjen vill inte riktigt infinna sig. Jag är kanske lite för trött. Eller så är jag bara upptagen av annat, av världsliga saker som hur seminariet gick, vad som kan tänkas falla ut av det, hur folk reagerade, hur komplexa deras arbetsuppgifter är etc. Jag känner mig ödmjuk inför deras sits, stolt över vår produkt och vårt arbetssätt och trött över hur svårt det är att lansera en ny modell och metod.
Jag är nog helt enkelt trött på ett djupt sätt. För ytligt betraktat är jag som bekant väldigt pigg. Jag härjar ju på så det står härliga till. Kanske är tröttheten det som väller fram då dödshotets anspänning släpper.
Eller så är jag ett läskpapper för de svåra processer som finns här nere i Västra Götaland? Det kan ju vara så också.
Summa summarum visste jag en del om min egen hälsa men undrar om tröttheten har inre eller yttre orsaker. Förmodligen är det både ock.
