Intensifierad känsla av liv
När jag kom hem i söndags hade jag ett mail från min kompis som nyligen fått besked om cancer i livmodertappen. Nu fick jag veta att det var toppen på ett isberg. Hennes cancer sitter på och i olika kroppsorgan i buken inklusive skelettet och är inte operabel. Hon fick en tydlig dödsdom, hon kanske lever till jul.
Hon har genomgått mycket påfrestande behandlingar av både strålning och cellgifter. Nu finns det aningen positivare tongångar. KANSKE kan alla behandlingar ha lyckats ta död på skiten.
Min vän är vid gott mod och sig alldeles lik. Hon fortsätter att göra sina samhälls- och beteendeanalyser och har som alltid nåt intressant att komma med från sitt observerande perspektiv. Hon kan uppskatta det positiva runt omkring henne. Hur hon får kontakt med gamla vänner, hur hon återknutit kontakt med den stad där hon behandlas. Hon kan se sin situation med värme och humor samtidigt som hon är så trött och det är så nattsvart.
Vad det här gör med mig? Ja, jag tänker på henne med värme och beundran. Och jag tänker på mig själv. Känner mig som en fjäder. Det jag har är ju ingenting i sammanhanget. Blir tacksam över att det går så bra för mig. Samtidigt blir det en väckarklocka över den här sjukdomens allvar. Den är inte att leka med, inte för mig heller. Å så tänker jag på hur jag kan underlätta för och ge/få en kvalitativt värdefull relation med min vän. Och jag är helt orädd i dialogen med henne. Det går så bra att snacka både liv och död. Och det är alltid givande. Det blir liksom en intensifierad känsla av liv när man kan snacka död.
min väninna har överlevt sin cancer i sex år nu och hon har ungefär detsamma som din vän. Cellgift och andra behandlingar kan förlänga livet längre än man kan föreställa sig. Förresten, min väninna gick ut och dansade i fredags, hon orkade bara två danser men visst är hon helt underbart livsbejakande. För tre veckor sedan stod hon inte på sina ben.
