Kontext

Idag har jag åkt ifrån mitt mobila modem. Min lilla väska med modem, radio och kamerakabel ligger inlåst i en caféteria på ett servicehus i regionhuvudstaden. Väskan är där, 6 mil bort, och jag är här. Och det är jag som åkt ifrån väskan. Ingen mer än jag kan anklagas. Jag kommer inte ut. Jag kan inte hämta hem. Det är katastrof. Jag blir skitstressad och vet inte riktigt hur jag ska leva mitt liv nu, utan nätkontakt. Hela jag är rastlös. Hur blir det nu? Jag kan ju inte ditten och jag kan ju inte datten. Ända tills i morgon då jag kan hämta väskan. Det är ju evigheter bort.

Det här börjar likna ett beroende. Att vara borta från nätet borde inte väcka dessa reaktioner. Dessutom efter arbetstid. Jag har egentligen inte ut på nätet att göra. Jag borde stänga butiken och göra kväll.

-          Men! Jag kan ju inte ens lägga ut den här bloggen.

-          Nä, just det. Ock!

Under sommaren kunde mina mer datavana ungdomar komma åt trådlösa nätverk som liksom bara fanns i luften. Kan jag också komma åt nåt sånt? Med några förvirrade knapptryckningar har jag lyckats komma ut där i cyberrymden. Mail har kommit till mig, men skicka, det ville rymden inte vara med om. Nu tycks det som att jag kan lägga ut den här bloggen trots allt. Tänk va. Häftigt. Men jag har väl inte blivit mindre datorberoende på kuppen.