Kontext

Jag får kommentarer från mina sporadiska men trogna läsare att jag inte skriver så mycket nu och att det väl är ett friskhetstecken. Ja, det är det. I alla fall har min åkomma mer eller mindre flyttat ut ur min hjärna. Hur det är med själva cancern kommer jag att få veta om några dagar. I övermorgon, den 2 oktober, är det åter dags för operationsbordet. Hex-Vix, ryggmärgsbedövning och hela baletten. En vecka eller två senare vet jag mer om hur det faktiskt är.

Nytt den här gången är att jag förmodligen kommer att opereras av en annan läkare. Min vanliga älskade läkare håller på att avveckla sig. Hon tar tjänstledigt ett halvår för att prova en annan arbetsplats. Jag gläder mig med henne och unnar henne av hela mitt hjärta att få luft under vingarna. Men jag sörjer också. Livet känns aningen mer otryggt då jag inte längre har den där riktigt väloljade kontakten med min urolog.

Jag får också frågan om jag är frisk nu. Ja, det känns onekligen som om jag är mycket friskare än jag varit på länge. Och jag har ju också betraktat mig som frisk hela tiden, även om min blåsa inte varit det. Strikt betraktat så är inte faran över. Det är den inte än på många år. Ur den synvinkeln är jag inte alls frisk än. Jag kan inte bara säga att det-var-det-det och gå vidare i livet. Behandlingar och kontroller fortsätter länge än. Den senaste friskkänslan handlar nog om att jag nu äntligen läkt ihop. Det innebär bara att jag förmodligen är redo att ta emot behandling framöver. Den där BCG-medacbehandlingen som är som lut i blåsan. Så snart är det slut på den relativa friden. Om det inte visar sig finnas lite ny cancer i blåsan förstås. Då tas nog blåsan bort. Om inte min nye läkare tycker annat, förstås.

Så det där med frisk är relativt. Och jag är absolut relativt frisk.