Kontext

Såg nyss en intervju med en kvinna som hittat sin livsgrej efter att ha fåt diagnosen cancer. Hon blev keramiker. Hon berättade om de där undersökningarna hon går igenom som en sorts rysk roulette. Varje gång väntar hon på beskeden – får leva ett tag till eller nej, det ser inte ut att gå så bra.

Fyndig beskrivning. Så funkar de här kontrollerna och undersökande operationerna för mig också. Varje gång är jag beredd på att cancern kan ha kommit tillbaka. Men risken avtar. Fram till beskedet nu i sommar har det känts som att det fanns två kulor varav den ena var dödande. Nu är det som att möjligheten för den dödande kulan att träffa mig är mindre. Mycket mindre. En på tio, kanske. Eller i varje fall en på fem.

För övrigt har jag hittat tillbaka till min vanliga dagbok och där tröskar jag några halvprivata dilemman, sida upp och sida ner. Anledningen att skriva om min bli-friskresa så där frekvent finns liksom inte längre. Antingen kommer jag att skriva mer sällan eller så hittar jag nåt annat att fylla min blogg med. Helt klart fyller de här bli-frisk-tannkarna allt mindre av min tid och mitt engagemang. Just nu.