Ja, jo, kanske...

Hon hjälpte mig att fortsätta i de tankebanor jag själv ledde in mig på. Jag refererar till en tidigare blogg där jag skrev om hur hopplös jag är i förmågan att leva hälsosamt och att jag påpassligt blev uppringd av min tidigare stödperson på Rehab.

 

Kanske är jag inte ett SVÅRT fall som är dömd att misslyckas. Kanske går det att lyckas ändå. Hon frågade mig också om min situation, mina (o-)vanor och hur jag förhåller mig till att lyckas. Jag förhåller mig nedvärderande eller förringande. För det mesta ser jag till att inte lyckas eller att stoppa den lyckosamma färden precis innan jag kommit i mål. Och då fnyser jag åt min brist på uthållighet. Framgångar sopar jag under mattan eller förringar. Som t ex att jag faktiskt slutade röka efter några intensiva års borstbindarrökning runt millennieskiftet. Jag är helt enkelt flitigare och kraftfullare på att fördöma än att berömma.

 

Hon frågade mig hur jag vill ha det, hur fort det ska gå och hur jag ska bära mig åt. Jag svarade med bästa ambitionen och realismen påkopplad. Därefter gav hon mig återkoppling på min ambition. Alldeles för ambitiös! Det viktiga är att jag lär mig att jag lätt kan lyckas med mina delmål. Och att jag bekräftar mig och berömmer mig för att jag lyckats. Jag antog hennes synpunkter och dämpade min ambition. Minus 2 kilo till mitten av maj. Kvantifierad målsättning för min motion. Lite tätare nu före operationen, glesare direkt efter för att sedan öka igen. Det är verkligen inte en tuff utmaning jag satt upp för mig. Löjligt, känns det faktiskt.

 

Den här känslan är intressant tycker jag. Jag noterar att det känns löjligt, inte på riktigt, inte tillräckligt tufft… Det är som att en försiktig långsiktig ambition inte räknas. Det är intressant tycker jag.

 

Jag frågade om hennes intryck av mig. Hon menar att jag har alla förutsättningar för att lyckas och att jag i många avseenden är klassisk.

 

Själv går jag och intalar mig att det är roligt och lättsamt med beteendeförändring när jag sätter lättsamma delmål. Så, ja, jo, kanske…


Kommentarer
Postat av: Anonym

Om du tänker på hur du skulle råda en människa i samma situation som du har så är jag säker på att du inte hade haft samma orimliga krav på den personens förändring som på dig själv, Jag tror att du hade haft stor förståelse utan att tycka att dne personen var misslyckad. Jag brukar tänka så och lyckas ibland med att vara lite mindre sträng domare mot mig själv......

2009-04-02 @ 14:48:59
Postat av: Anonym

2009-04-02 @ 14:51:35
Postat av: vännen i Västerås

2009-04-02 @ 14:53:09
Postat av: I.

Känner igen ambitionerna. Beteendeförändring är svårt. Men kan du så kan jag. Lycka till!!! Jag hakar på med mina delmål och siktar på att bli mindre tung allteftersom.

2009-04-02 @ 19:11:44
Postat av: vännen i Västerås

2009-04-04 @ 21:25:09

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0