Kontext

För dryga två år sedan, i maj 2007, började jag blogga – för att lära mig mediet. Jag gjorde bloggandet till ett lärprojekt för mig själv. Sen kom det här med cancern i vägen och min blogg kom att bli min ventil till omvärlden om bli-friskresan. Det var värdefullt att skriva av mig och jag konstaterar så här två år senare att jag definitivt är på en bli-friskresa. Det går ju bara jättebra för mig.

Nu har jag behov av summering av det digitala lärprojektet. Idag har jag 5 - 15 läsare var dag på min blogg och jag har aldrig haft särskilt många besökare. Som mest hade jag ett 50-tal besökare. (Nå, jag har inte haft som idé att få många besökare, så jag lägger inget värde i besökstalet.) Jag har fått några likasinnade vänner för livet genom bloggen. Jag tycker att jag har lärt mig ett och annat om bloggande. Jag förstår hur man kan tipsa andra om sin blogg, hur man kan illustrera den med fler bilder än vad jag gjort, hur man kan skrika och basunera ut nåt, oftast fräckheter, sarkasmer och kritiska kommentarer eller skriva om smink, mode och smycken (fast då ska man vara både ung och vacker) för att få många besökare och man kan bli sponsrad och göra tävlingar som innebär att andra går in på sin blogg. Man kan också polemisera i andras bloggar. Ja, nu ”kan” jag det där som jag en gång ville lära mig. Hyfsat i alla fall.

Drivkraften i att skriva anonymt håller på att mattas av. Nu skulle jag kanske vilja blogga öppet. Å andra sidan vill jag inte skriva om min cancer och koppla det till mitt namn. Fortfarande vill jag inte bli sökbar på nätet där mitt namn och min cancer sammankopplas.

Vidare har jag gått och blivit ”otrogen”. För nu är jag rätt aktiv på Facebook. Har hållit till där några månader och tycker att jag ”kan” Facebook också. Det har sin charm, men är nåt helt annat än att blogga. På Facebook minglar jag och knyter och håller ytliga kontakter vid liv, på bloggen utforskar jag nåt mera på djupet.

Twittra har jag också provat, men det var då alls inte min melodi. Det tycks mig bara fånigt att säga få-menings-uttalanden. Det räcker med de korta meddelandena på Facebook. Inser att jag är gråmossig och det här står jag verkligen för. Det finns gränser för snuttifierandet.

I jobbet bloggar jag sporadiskt. Nu pratar vi om att använda digitala medier mer och det kan ev ske i samarbete med en riktigt potent part. Men det vill jag ju inte skriva om här. Så jag landar i en sorts kluven förvirring om vem jag är på nätet. Jag är en

• anonym bloggare och cancerpatient som skriver om min bli-frisk-resa
• facebookare som minglar runt och kommunicerar oväsentligheter, men som påminns om och gläds över vänner från när och fjärran i både tid och rum
• sporadisk bloggare på vårt företags hemsida om organisations- och personalutveckling
• utvecklare av information om teori/praktik inom mitt jobb, med hjälp av digitala medier (!).  Det kan komma att handla om film, ljudband, väl illustrerade pdf-filer etc.
• kanske blivande bloggare som kör med öppna kort

Nånstans har jag behov av att få vara en enda människa. Inte så här uppdelad som jag blivit nu. Jag skriver en sak här, en annan sak där, en tredje sak på ett tredje ställe… osv. Är det här bara ett problem som jag har? Alla de där unga människorna som skriver så öppet om det mesta. Gör dom det medvetet eller barra aningslöst?

Det här grubblar jag över med en stor undran – vad ska jag göra nu? Förbli del-personligheter på nätet eller göra mig till EN hel människa? Som vanligt väcker nya lärdomar nya frågor. Det känns sannt att när jag får en ny insikt / medvetenhet så har jag en ny framtid. Men just nu sitter skägget i brevlådan. Det är nåt jag behöver släppa taget om - men vad?