Stolt överlevare
När jag tänker tillbaka till juli - september 2007 då jag med förfäran insåg att jag har omfattande avancerad blåscancer, minns jag mitt behov av att få syn på överlevare. Jag skrotade runt och hittade mest bara skildringar från döende människor eller anhöriga som med sorg vandrade vid sina cancersjuka anhörigas sida. Det var inte så upplyftande. Jag hittade några sporadiska röster ute i världen.
Fortfarande tycker jag det ska finnas artiklar om överlevare på Cancerfondens hemsida.
Det känns himla bra att vara en sån där överlevare som jag en gång letade efter. Det går verkligen bra för mig och det går också bra för mina två blåskompisar. Ingen av oss går säker, för det gör man inte med den cancertyp vi har. Men det finns just nu bara goda tecken för oss alla tre.
Emellanåt grubblar jag över hur jag själv medverkat till att det går så bra. Det kan jag tyvärr inte få svar på. Jag vet att jag gjort vad jag kunnat vad psykisk bearbetning anbelangar. Jag har läst på för att om möjligt förstå och gå in i framtiden med öppna ögon.
Jag ser mig inte som särskilt skyldig till att jag fick cancern och egentligen inte heller till att det går så bra. Jag har haft både otur och tur. Jo, lite skyldig är jag genom att jag varit rökare en tid. Jag har svårt att tänka mig att mitt bearbetande haft avgörande inverkan på utvecklingen. Men kanske lite i marginalen. Undrar vad man tycker sig veta om sånt här. Finns studier om förhållningssätt relaterat till resultat?
Fortfarande tycker jag det ska finnas artiklar om överlevare på Cancerfondens hemsida.
Det känns himla bra att vara en sån där överlevare som jag en gång letade efter. Det går verkligen bra för mig och det går också bra för mina två blåskompisar. Ingen av oss går säker, för det gör man inte med den cancertyp vi har. Men det finns just nu bara goda tecken för oss alla tre.
Emellanåt grubblar jag över hur jag själv medverkat till att det går så bra. Det kan jag tyvärr inte få svar på. Jag vet att jag gjort vad jag kunnat vad psykisk bearbetning anbelangar. Jag har läst på för att om möjligt förstå och gå in i framtiden med öppna ögon.
Jag ser mig inte som särskilt skyldig till att jag fick cancern och egentligen inte heller till att det går så bra. Jag har haft både otur och tur. Jo, lite skyldig är jag genom att jag varit rökare en tid. Jag har svårt att tänka mig att mitt bearbetande haft avgörande inverkan på utvecklingen. Men kanske lite i marginalen. Undrar vad man tycker sig veta om sånt här. Finns studier om förhållningssätt relaterat till resultat?
Kommentarer
Trackback
