Gemenskap
En sjuk blåsa är absolut tillräckligt motiv för bekantskap. Jag har mina blåskompisar som är vänner för livet. Nu håller jag på att bekanta mig med en man som går och väntar på besked om vad han har i sin blåsa. Han skrev en kommentar i min blogg för några dagar sedan och nu har vi icke-anonym kontakt med varandra via mail.
Jag känner starkt för hans situation. Han är i det omtumlande tillståndet där han gör sig beredd på att han kanske har cancer (Tis) i blåsan. Han reagerar som jag – med behov av att läsa på och veta vad det handlar om. Huvudet är förståndigt, strukturerat, påläst och bakom detta tror jag finns en person i gungning. I mitt fall gungade jag länge. Jag stormade. Ja, jag kan nog säga att jag gungar än. Även om det numera är stillsam dyning.
Kontakten med honom gör att jag minns hur det var och har varit. Är riktigt nöjd med summeringen: Att leva med cancer är att umgås med VÄNTAN på besked och att ha BEREDSKAP för att ta emot de livsavgörande besked som vi väntar på. Parallellt med denna livsavgörande väntan på beksed pågår ett normalt liv, som om inget hänt. Det är så absurt. Allt och intet – samtidigt.
Jag gläder mig åt att min blogg har betydelse för några andra. Och jag gläder mig åt de kontakter jag får genom bloggen - de hjälper mig att förstå vad jag själv är med om. Som nu t ex. Jag lär mig nåt av mina egna erfarenheter genom att jag fått anledning att tänka tillbaka till den första tiden - den tiden som min nya kontakt nu är inne i. Tänk att en sjuk blåsa kan leda till både ny gemenskap och lärande av egna erfarenheter.
