Kontext

Kulmen på min influensa var igår. Jag höll mig inomhus inlindad i en filt som om jag vore riktigt illa däran. Drack te, slumrade och la patiens. Hela dagen. Natten förflöt med färre vakenperioder och mindre rossel. Klart på bättringsvägen. Det vände.

Idag har jag pratat med syster G, hon som planerar operatonerna på friskhuset och … ja, hon gjorde samma bedömning som jag. Det ska nog gå bra. - Kom du till operationen.

Men pu. Det var på håret att operationen ställdes in. Nu våndas jag inte över att operationen ställs in utan över vad operationen ska ge besked om. Förtröstansfull är jag, men nu närmare operationen har jag fler tänk-om-tankar. Jag vet ju att cancern är lömsk då den inte känns och att jag har en aggressiv sort som bara vill komma tillbaka (som ogräs) och att det mycket väl kan vara så att det finns lite nytt elände där i min blåsa. Jag är på nåt vis beredd på trista besked fast jag i grunden är förtröstansfull. Det ska väl gå bra den här gången också.

Eller?

Så kränger tankarna, hit och dit. Det hör liksom till, har jag märkt. De här operationerna var tredje månad är som att surfa på vågor. Efter det goda beskedet surfar jag i euforisk livsbejakande hisnande utförsbacke, sen kommer en period av lugn innan grubbleriernas uppförsbacke tar vid. På väg mot toppen går det riktigt trögt, då kärvar tankarna rejält. Väl uppe på krönet är beredskapen för alla möjliga besked omfattande.

Å så tänker jag på ryggmärgsbedövningen. Har upplevt både obehag och lättsam bedövning och jag undrar hur det blir nu, den 8-e gången. Där är jag nu, dagen innan operationen.

Jag tror jag tar med mig kameran den här gången också. Då har jag nåt proaktivt att göra. Jag blir journalisten som bevakar min egen operation. Det roar mig…

Summa sumarum. Pu. Det var nära ögat.