Kontext

Om man tänker sig att skeendet kring tveksamhet om jag skulle opereras eller inte och själva operationen är den dramatik som utspelar sig på scen, så finns också ett liv när ridån gått ner. Det utspelar sig här och nu och är en oglamorös vardagsdramatik som gör att jag själv känner mig som hjälte.

För fy för den. Nu är det inte kul. Det gör så djävulusiskt ont när jag kissar, så jag vill helst bara tuppa av. Känns som om jag har mycket grov extra infernalisk taggtråd. Och kissa, det vill kroppen att jag gör minst en gång i halvtimmen. Mellan varven känns blåsan som ett eldklot.

Jag försöker förstå VAR det gör ont. För det är faktiskt inte så lätt att urskilja där i underlivets inre. Jag tror att det gör mest ont i urinröret för det är när kisset ska ut som det bränner av hellvete. Det känns förmodligen också där PL svetsade mig. Det såg ut som om jag blev stekt. PL uttryckte det som punktsvetsning. Det gjorde han för att jag inte skulle blöda efter att han klippt bort den där flärpen som skulle studeras närmare.

Om det tänker jag att urinröret nog är sargat av att nyligen ha umgåtts med diverse operationsinstrument som lampor och linser, saxar och svetsaggregat. Om röret är irriterat och det sen kommer urin på, så svider det rimligen. Om en yta i blåsan är stekt, så svider det nog också. Möjligen har jag en ultrahispig blåsa som känner väldigt väl allting.

Jag tänker också att jag haft så mycket ont under det år som varit att jag själv utnämner mig till hjälte. Nu är jag närmast chockerad över hur ont jag har – det som var vardagsmat tidigare. – Shit, var det så här ont det gjorde? Hellvete! - säger jag för mig själv.

Vad jag gör åt det här? Jo, jag tar alvedon i den maximala dagsmängden, 4 x 1 g per dygn. Och dricker mycket vatten och tranbärsjos så att urinen skall bli utspädd och inte fräta så illa. Och så skriver jag av mig. Nåt mer kan jag inte göra, vad jag kan förstå, nu när ridån gått ner. Här bakom ridån är jag hjälte. Utan folkets jubel får jubla själv. Och tiden är min bundsförvant som får läka såren. Jag är fortsatt full av förtröstan.