Kontext

Smärtgenombrott är ett nytt ord för mig. Nu känner jag inte bara till ordet utan har också en innebörd av det.

På uppvakningen igår var syrran som hade hand om mig mån om att ge mig smärtlindring innan jag egentligen började få ont. Hon sa nåt om vikten att möta smärtan så att jag inte får smärtgenombrott, för då är det både svårt att och det krävs så mycket mer för att häva smärtan. Jag fick mig en hutt i armen flera gånger. Och jag hade verkligen ingen smärta att tala om där på uppvakningen. Jag skulle snarare beskriva det som förnimmeler från underlivet.

Så kom jag till dagvården och där var det inte aktuellt med några mediciner över huvud taget. Vi var mer inriktade på att se till att jag funkade så att jag skulle kunna åka hem. Jag befanns duglig att stå, gå och kissa själv. Med några ord från läkaren och önskan om lycka till blev jag utskriven. Och det gick ju bra.

Det var lite småjobbigt att sitta i friskhusets entréhall och vänta på sjuktaxin i närmare en timme. Det var sittandet som var jobbigt. Kände mig nyförlöst på någe vis och drömde om en sittring. Sen bar det iväg med oss, två patienter, till vår hemkommun. Den andre, en äldre tystlåten man, bodde i kommunens inland. Så det bar iväg inåt på små smala skumpiga bilvägar i snöigt landskap. Plogbilar var ute på vägarna, som var så smala att de behövde stanna för att klara möte eller omkörning. Mannen bodde i en avkrok av en sådan här smal inlandsväg. Rätt in i skogen bar det av till en röd stuga med vita knutar och gott om prylar på gården. Såg ut som om de sysslar med rösade leder, för där fanns gott om pinnar med röda kors på. Mannen fick hjälp att linka in i stugan och jag såg bakom virkade julgardiner och julrosor att han möttes av en linkande fru. När vi lämnade av mannen konstaterade schauffören att han bodde ensligt långt-bort-i-stan. Så småningom skumpade vi hem med mig.

Jag hade en trevlig pratstund med schauffören, en kille på 38 som talade bred norrbottniska. Han var uppväxt i Boden, inte så många mil från min uppväxt. Han skulle bli pappa för 5.e gången om en dryg vecka och hade nyss sagt upp sig som pastor i pingstkyrkan. Nu kör han sjuktaxi och färdtjänst på deltid och vill kunna vara mer med familjen. Vid sidan om driver han en byggfirma i blygsam skala. Hans fru jobbar i och driver den ganska nyligen öppnade friskolan med kristliga förtecken som finns i vår stad. Nu vet jag mer om hur det är att vara förälder till en dotter med diabetes typ 2 och om hur man utbildar sig - eller snarare inte utbildar sig - till pinstpastor. De personliga kvaliteerna går före utbildningsbakgrund.

Som sagt, resan hem gick bra, men den var lite småjobbig. Skumpig och tidskrävande. Väl hemma samlade jag ihop krafterna till att fixa mat, utsvulten som jag var. Sen sjönk jag ner i soffan och såg Sing-a-long och… ja det var då jag fick en chock över hur i hellvete ont jag hade. Det var en mardröm faktiskt. Natten med.

Så här i efterhand tror jag att jag fick ett smärtgenombrott. Min egen ordination – rejält med smärtstillande, vila och rikligt med dryck, har funkat. Nu har jag fortfarande ont, men det är absolut rimlig nivå på smärtan. Och jag har lärt mig något om smärta och smärtgenombrott. Kan vara bra att känna till fenomenet för framtiden.