Kontext

I flera dagar har jag gått och surat och morrat och gruvat mig. Jag är periodare med sånt. Och det handlar inte om de månatliga svängningarna som vi kvinnor har, för den tiden är förbi för min del. Nej, det handlar om verkligt tunga saker. Nämligen siffror i kolumner och rader hit och dit. Kvitton. Ekonomipapper.

Med jämna mellanrum, faktiskt en gång i månaden, ska dessa företagets papper samlas ihop och lämnas till revisorn. Jag är inte den pålitliga sorten, så det blir inte en gång i månaden. Det blir högst en gång i kvartalet. Nu var det oåterkalleligen dags. Jag har inte lämnat några papper sedan oktober trots den bästa ambition. Det innebär att jag i tre månader gått med en känsla av att jag har nåt som jag borde göra men inte gör. Nu tog jag mig samman och fixade alltihop. Satt hela söndan och nästan hela dagen idag för att bringa ordning. Kunde till och med lämna alla papper som utgör deklarationsunderlag. Ni vet, antal mil körda i företaget, årsbesked om än det ena, än det andra, alla resor som ger traktamente och sånt. Jag blev chockad över hur mycket jag reste under det gångna året trots att jag varit så illa däran.

Jag tror inte någon människa, utom möjligen mina barn, kan föreställa sig den ångestnivå jag har när jag tar itu med dessa vita ark med otäcka krumelurer på. Jag är inte go att tas med, det lovar jag. Mina barn kan målande intyga detta. (Konstigt att de är på väg att bli företagare alla tre.)

Man kan förvåna sig över att denna människa, alltså jag, driver företag sedan 25 år tillbaka. På diverse kurser i företagandets konst har jag fått lära mig att företagaren måste ha järnkoll på ekonomin genom att bokföra själv och noga läsa alla sammanställningar, balansräkning och resultaträkning och sånt. Jag kan uttala orden men har ingen innebörd i dem. Gör man inte det så är det ingen större idé att driva företag. Så här 25 år senare har jag noterat att de som säger så är ekonomer. Tro fan att de tycker om sina siffror. Men jag som har annat fokus, har på något vis klarat mig ändå. Jag har praktiserat en annan lärdom, nämligen den att ta hjälp med sånt du inte klarar själv. Och det gör jag så gärna. Det är värt varenda krona.

Nu sitter jag närmast salig och oändligt lättad över att ha övelämnat min kvittopärm och mapp med deklarationspapper. Möjligen känns det lite snopet att ha våndats så mycket och sen var det över med några enkla ord.

-    Hej Mari, här är pärmen du bett om. Det är pappren från oktober till årsskiftet. Och i mappen ligger det som hör till själva deklarationen.

-    Jaha, va bra. Tack.

-    Varsågod. Ja, hej då.

Å så var det ÖVER. Snopet enkelt. Om hon bara vetat vilket ångestfullt förarbete som ligger i det hon fick, så skulle hon fallit mig om halsen och kramat mig, gråtande av rördhet över att jag kommer på så stadiga ben och lämnar allt i så redigt skick.

Det finns liksom inte på kartan att det går att ha det som jag har det med ekonomipapper. Det får jag behålla som min alldeles egna hemlighet. Jag förstår att jag inte har några syndompoäng att hämta här. Men jag ger mig en hel drös själv. Alltmedan jag håller uppe en professionellt oberörd fasad. Inombords skuttar jag runt i en segerrusig krigsdans över att det är över för den här gången. Men säg inte det till nån!