Kontext

I morse gav jag mig glad i hågen iväg till ett kundmöte, nöjd med dagarna i Göteborg. Skulle resa från Haga med buss 60 via Centralstationen och lämna mitt bagage för att sedan ta buss 58 från läge K till Konserthustrappan vid Götaplatsen. Alltså från A till B via C. Klockrent enkelt, kan bara inte vara nån match.

 

Fylld av gott självförtroende tog jag mitt pick och pack och släntrade nöjd upp till hållplatsen något 100-tal meter från min bostad i Götet. Bussen kom strax efter att jag kom till hållplatsen. Harmoniskt flyt. Jag betalade genom att världsvant knappra på min mobiltelefon och åkte med bussen till Centralstationen och vandrade värdigt (redan kissnödig) in på Centralstationen. Få se nu. Effektförvaring tarvar mynt. Bäst att plocka ut lite pengar.

 

Uttagsautomaten låg föredömligt placerad alldeles till höger om entrén. Ingen kö. Automaten funkade och jag fick enkelt och snabbt min femhundring. Jag behöver mynt, ja. Jag växlade på Pressbyrån mitt emot genom att inhandla ett stort saftigt päron för 3 riksdaler och fick behövliga mynt. Ingen kö nu heller. Fortsatt flyt.

 

-  Var är förvaringsboxarna?
-  Jo, du går bara rakt fram en bit så har du dem på höger hand.

Jag fann dem en trappa ner passligt nära toaletterna. Två flugor på smällen. Kan inte bli bättre. Satte in väskorna i en box alldeles till höger om växelautomaten. För jag insåg att jag nog inte hade tillräckligt med guldmynt. Behövde 4 guldmynt som jag växlade till mig utan problem. Toalettbesök 10 meter bort utan kö. Härlig med en tillvaro i flyt. Delmoment 1 avklarat.

 

Så var det då buss 58 läge K. Gick mot Erikssonterminalen. För det är väl därifrån bussarna går? Hittade en stor åskådlig skylt med vilka bussar som går var. Hittade ingen buss 58. Men, som den människa med flyt jag är, så fanns alldeles intill en glaskur med Västtrafik på skylten. Toppen, jag frågar där.

 

Det är nu turen liksom vänder, men det vet ju inte jag. Inte än.

 

Glaskuren har en glasdörr som jag inte klarar att öppna. Öppna-knappen hjälper mig inte heller. Har dom inte öppnat än? Men, jo, det har dom för jag ser ju kunder därinne snacka med nån bakom disk. Nåväl, jag är inte den som ger upp i första taget. Ser en annan dörr mitt emot den jag står vid. Jag rundar kuren och går in. Jo då, den dörren gick att öppna. Nästan med en gång får jag prata med en människa bakom glas och ram. Hon kollade i sin dator… nej bussen går inte från Erikssonterminalen. Då måste det vara vid Centralstationen. Hon knappar ytterligare på sin dator.

 – Den går från läge K. (Det visste jag ju redan.)
- Var ligger läge K?
 - Jo, du går rakt fram här och sen är det till vänster.
- Har du nån karta som visar var bussar och spårvagnar går?
- Vi har en sådan, men den är slut. Å så har vi en bok. Vill du ha den?
- Nej tack.

 

Jag är fortfarande glad i hågen och går ut. Snett till vänster ser jag bussar och drar mig till minnes att där har jag stått förut och väntat på¨nån buss. Jag går till vänster snett över gatan och ser läge H. Men inte läge K. Jag går fram till en informationsskylt som visar de olika lägena för innerstadsbussarna. Aha. Läge K finns liksom en bit bort, vinkelställd i förhållande till läge H. Bra, jag förstår.

 

Jag går bortöver, men ser inte läge K. Bara läge A och B och C. Blir förvirrad, för det stämmer liksom inte. En bit längre bort ser jag läge L. Aha. K borde i logikens namn ligga intill läge L. Jag går närmare, kikar bortanför L, vandrar lite fram och tillbaka, för jag borde ju vara nära. Men mitt uppmärksamma vandrande leder inte till att jag finner läge K. Va i fridens dar?!?

 

Nu tar jag mig en ny titt på en av skyltarna och då ser jag mitt fatala misstag. Jag har gått 180 grader fel. K ligger vinkelställt i förhållande till H, åt andra hållet.  Jag vandrar tillbaka, passerar läge H och känner mig redan kissnödig. Min blåsa är duktig på att informera mig om när jag är stressad. Vad den inte tänker på är att den bidrar till att jag blir stressad. Ser en del bussar men inte 58 och inte läge K. Är osäker på vilken sida om gatan jag ska leta. Till slut, ännu längre bort, hittar jag läge K. Men ingen buss. Nu har klockan bara rusat iväg och jag inser att hur jag än gör, så kommer jag för sent till mötet klockan 9.

 

OK, nu vet jag hur det funkar till en annan gång. Nu tar jag taxi. Jag står ju alldeles intill en hel drös med taxibilar. Jag går fram till en av dem i början av raden, men blir bortviftad. Ser att den är fullsatt av folk. Letar en stund efter en taxi utan folk. Nu inträffar nåt konstigt. Det sitter en chaufför i den, bakom en stor dinglande skylt. Jag får liksom böja mig ner för att se honom samtidigt som han viker undan skylten för att kunna se mig. Trots den konstlat skapade ögonkontakten vill han inte ta mig. Bil efter bil dissar mig. Till slut knackar jag på en bildörr. Och chauffören bara kör. Det här är helt overkligt. Nästa bil stoppar jag genom att resolut öppna dörren och säger att jag vill åka. Han förklarar att han inte kan ta mig, för jag måste ha ett könummer.

 

-  Hur hittar jag det då?
- Jo, du går dit bort till automaten där borta och så får du en lapp. Jag får inte ta dig utan lapp.

Jag gör som jag blir tillsagd. Nu är det kö. Hon före mig verkar ha krångel med apparaten. Den verkar helt enkelt inte funka. Men hon har visst fått hjälp av nån som öppnat apparaten och gjort nåt inuti den.

 

Nu är det min tur. I rådande situation blir jag perpex. Jag står vid en skärm och ska begripa vad jag ska göra samtidigt som jag vet att apparaten krånglar, att folk står bakom mig och väntar och att jag är kissnödig. En sån gång blir jag inte läskunnig. Eller, ja, jo, läsa kan jag. Jag kan liksom ljuda ord ur de där bokstäverna. Men jag förstår inte vad det står. Jag ska dessutom välja mellan olika alternativ. Jag tror att jag kunde välja mellan olka taxileverantörer.

 

In på arenan träder en manlig ängel som i tydliga vänliga ordalag i lagom takt frågar mig om jag vill åka taxi – ja – och om det spelar roll med vem – nej – då ska du bara trycka på den stora knappen i mitten. Det gör jag. Inget händer. Mannen med händerna inuti apparaten rycker in igen. Han är en teknikens riddare som öppnar apparatens buk och mixtrar lite och så hivar han upp en pappersbit med handriven kant. Det är min kölapp. Ahhh. Är det inte ljuvligt när livet trots allt funkar, fast man nyss visat sig vara analfabet. Jag tar min lapp och går med ett segervisst leende till första bästa taxibil.

 

Men va nu. Inte nu heller. Jag blir på gränsen till förbannad. Förvirrad och i affekt tittar jag på min lapp. Där står både bokstäver och siffror, tre av vardera. Nu förstår jag vad det är för stor skylt som hänger i taxibilarna. Jag börjar leta efter bilen med mitt nummer. Den är inte långt bort, men heller inte närmast mig. Äntligen. Jag sätter mig utmattad och säger nåt om det avancerade systemet.

-    Ja vi har utvecklat verksamheten, säger han.
-    Ja verkligen, säger jag.

 

Vi pratar om komparerande verksamheter. Han förundras över det svenska fenomenet med att skomakare också sysslar med lås. I hans hemland brukar hovslagare även vara tandläkare och laga tänder. Vi enas om att det är verktygen som förenar, inte kunderna. Ur kundperspektiv blir det lite märkligt. Men absolut inte ur verktygsperspektiv.

 Med plus i båda ögonen och ett till utropstecken uträtat frågetecken i pannan ringde jag min kollega och berättade om min försening och min belägenhet. Vi träffades strax därefter och kundmötet gick bra.