40 år
När jag gick i gymnasiet ingick jag i minst två vän-gäng. Jag var berusad av alla kompisar jag hade efter ett liv långt upp i norr i en liten by där jag verkligen var en udda och rätt ensam fågel. Ett gäng bestod av humanistiskt intresserade teknister och ett av klassiska musiker. Killar mest. Båda dessa gäng har jag mer eller mindre glömt. Jag träffar ingen av dem längre. Utom en. GW.
Det beror inte på mig att jag håller kontakt med GW. Det beror helt och hållet på honom. Han är sån. Han är trofast och håller kontakt. Bor i kungliga huvudstaden. Har delvis levt ett hårt liv med adopterade döttrar som inte vandrar raka vägen i livet och med en fru som för ett antal år sedan dog i bröstcancer. Själv har han parkinson. Sedan min cancer uppdagades har GW hållit än tätare kontakt med mig. Han ringer då och då och bara bryr sig. Då får jag senaste nytt om våra gemensamma vänner, alltså de som jag mer eller mindre glömt.
Häromdagen ringde han och berättade om utlandsfararen BJ, som närmast bott i England och har ex-fru och ett antal vuxna döttrar där. Efter flera år av funderingar har BJ flyttat hem till mellanmjölkens land igen. BJ bor nu ca 5 mil väster om vår regionhuvudstad. Jag bor ca 5 mil norrut. GW har nogsamt försett oss båda med kontaktuppgifter till varandra. BJ hann först. Han ringde mig. Vi ska träffas nu på måndag och … ja, vad pratar man om med en bortglömd vän? Vi får väl hjälpas åt att minnas det vi faktiskt upplevt tillsammans och därefter nysta upp våra respektive liv sedan vi sågs sist. Det är minst 40 år sedan.
