Kontext

Mina vänner i V verkar bekymra sig för mig. Båda två. Hej på er omtänksamma typer. Jag låter kanske mer strebrig i bloggen än vad jag känner mig. Vill nog mena att jag har mig under så pass uppsikt att jag inte går över mina gränser. För många år sedan var jag nära den så kallade väggen och tänker att dit ska jag aldrig igen. Och jag försäkrar – jag är långt långt ifrån denna vägg. Just nu är vila inget för mig nu när jag frisknat till. Vilat har jag ju gjort i en vecka. Jag har ju mest bara legat på soffan och dvalat. Det får räcka. Nu är jag uppe på vingliga ben och de bär faktiskt. Rösten är beslöjad så att folk inte känner igen rösten på mig. Tycker själv att jag låter … va ska jag säga… hittar inte ord. Det är nåt sensuellt över den och det känns aningen främmande, om man så säger. Typ, vem är det som pratar när min mun rör sig? Min kära urolog KÅ har också hört av sig med kommentarer och goda råd. Hon tror oxå att den där blodiga urinen har att göra med Diklofenak-ätandet. Hon har fixat med recept och hon gör sig beredd att göra prickoperation på mig efter att ha visat upp den där knutan på hudkliniken om en dryg vecka .

Nej nu är det min skäl vardag. Det ska arbetas en del innan kommande undersökningar. Å så har jag haft möte med glasmästaren. Han rekommenderar nya 2-glas-fönster och bågar som sätts in i befintliga karmar. Det kommer att gå loss på åtskilliga långsjalar (över 50 000) och jag har redan förvarnat banken om ökat lån på huset. Här går det undan. Glädjande i det hela är att det inte gått röta i karmarna och att den tidigare fönsterrenoveringen som vi gjorde själva inom familjen för ett antal år sedan gjort fönstren god nytta även om det inte ser så där helt vackert ut.

Det är mycket man ska befatta sig som ensamstående kvinna i radhus/företagsledare med beslöjad röst. Jag säger bara det. Det är väldigt skönt att kylskåpet är kallt. Och. Nu är det färdigvilat för den här gången. Snart är det dessutom semester.