Kontext

Det är alldeles tyst runt mig. Med ett enda undantag (min blåskompis i V) märker jag  inte av någon som helst reaktion på det goda beskedet jag fick igår. Bara så att du vet - det känns tomt. Jag känner mig övergiven. Det är som om ingen bryr sig om jag lever eller inte. En liten hälsning skulle värma. Den lättnad jag känner är existentiell.

Och du - även om det går bra för mig så är det faktiskt inte en självklarhet att beskeden ska fortsätta att vara goda. Kontrollerna görs ju av nån djävla anledning. Jag tar inte för givet att det ska gå bra. Därför gör det gott att  dela glädjen med mig om det gör det. Som nu t ex.