Inte så enkelt
Ja, jag säger då det. Är faktiskt överrumplad själv över senaste dygnens känslosamhet. Har varit i en riktigt snyftig svacka av övergivenhetskänslor.
Samtidigt, och det gör saken absolut inte bättre, förstår jag ju att jag inte är bortglömd egentligen. Jag liksom är i ett annat läge än min omvärld. Jag lever med ett potentiellt hot som inte mina vänner gör eller förstår att jag gör. Varje lyckad kontroll är en lättnad för mig, och för min läkare har det visat sig, men för mina anhöriga är resultatet mera en självklarhet. Det går ju så bra.
Jag tar inte de goda resultaten för givna. Det verkar mina nära och kära göra. Det är det här glappet som känns som om de skiter i om jag lever eller inte. När jag kommer ut efter en kontroll med existentiell lättnad och glädje möter jag oförståelse, eller vad det nu är jag möter när jag inte mött nånting. Bara tom tystnad.
Mina anhöriga behöver slippa oron och ägna sig åt sitt. De har bekymrat sig länge nog och behöver, för sitt välmåendes skull, få slappna av och inte bry sig så mycket. De behöver helt enkelt semester från cancerspöket. Välförtjänt semester. Intressekollisionen är ett faktum.
Mina reaktioner får mig att undra om jag är knäpp eller hypokondrisk eller allmänt labil. Men något säger mig att det inte är så, inte klockrent i alla fall. Jag har min blåskompis ord ringade... "jag förstår precis var du är nånstans. Klart vi ska snacka om saken..." Min läkare säger nåt liknande. Jag dristar mig att citera några rader ur ett tröstande mail jag fått : "Du är otroligt "rätt" vad det gäller person-psykologiska tolkningar. Det är nog så att din omgivning inte har din sjuka i fokus längre, eftersom det blir lugnare och lugnare för varje kontroll. Den situationen i sig är också svår att förhålla sig till..." (Är hon inte bara helt fantastisk, människan, som engagerar sig efter att hon tittat i min blåsa!)
Summa summarum. När det går bra, så är det inte så himla enkelt ändå. I alla fall inte för mig. Så kan det också se ut när man är på en bli-frisk-resa. Det går att känna sig övergiven, när det går bra.
Jag ska ägna mig åt att lufta de här känslorna med dem som förstår, dem som varit med. Det är nu som mina cancervänner kommer väl till pass. Vi har en egenupplevd kompetens som är guld värd.
Om en stund reser jag till regionhuvudstaden för en stunds promenad och fika med min nygamla hitflyttade vän och därefter konsert där mågämnet är i farten. Solen gassar. Jag ska handla och fixa en fikakorg.
Samtidigt, och det gör saken absolut inte bättre, förstår jag ju att jag inte är bortglömd egentligen. Jag liksom är i ett annat läge än min omvärld. Jag lever med ett potentiellt hot som inte mina vänner gör eller förstår att jag gör. Varje lyckad kontroll är en lättnad för mig, och för min läkare har det visat sig, men för mina anhöriga är resultatet mera en självklarhet. Det går ju så bra.
Jag tar inte de goda resultaten för givna. Det verkar mina nära och kära göra. Det är det här glappet som känns som om de skiter i om jag lever eller inte. När jag kommer ut efter en kontroll med existentiell lättnad och glädje möter jag oförståelse, eller vad det nu är jag möter när jag inte mött nånting. Bara tom tystnad.
Mina anhöriga behöver slippa oron och ägna sig åt sitt. De har bekymrat sig länge nog och behöver, för sitt välmåendes skull, få slappna av och inte bry sig så mycket. De behöver helt enkelt semester från cancerspöket. Välförtjänt semester. Intressekollisionen är ett faktum.
Mina reaktioner får mig att undra om jag är knäpp eller hypokondrisk eller allmänt labil. Men något säger mig att det inte är så, inte klockrent i alla fall. Jag har min blåskompis ord ringade... "jag förstår precis var du är nånstans. Klart vi ska snacka om saken..." Min läkare säger nåt liknande. Jag dristar mig att citera några rader ur ett tröstande mail jag fått : "Du är otroligt "rätt" vad det gäller person-psykologiska tolkningar. Det är nog så att din omgivning inte har din sjuka i fokus längre, eftersom det blir lugnare och lugnare för varje kontroll. Den situationen i sig är också svår att förhålla sig till..." (Är hon inte bara helt fantastisk, människan, som engagerar sig efter att hon tittat i min blåsa!)
Summa summarum. När det går bra, så är det inte så himla enkelt ändå. I alla fall inte för mig. Så kan det också se ut när man är på en bli-frisk-resa. Det går att känna sig övergiven, när det går bra.
Jag ska ägna mig åt att lufta de här känslorna med dem som förstår, dem som varit med. Det är nu som mina cancervänner kommer väl till pass. Vi har en egenupplevd kompetens som är guld värd.
Om en stund reser jag till regionhuvudstaden för en stunds promenad och fika med min nygamla hitflyttade vän och därefter konsert där mågämnet är i farten. Solen gassar. Jag ska handla och fixa en fikakorg.
Kommentarer
Trackback
