Kontext

Ahh. Det är gott att grisa lite. Nu sitter jag på buss som ska ta mig till en stad norröver för att därifrån ta mig med både tåg, buss och taxi hem till mitt hem. Den gamla vanliga visan alltså.

Jag var på en varité med gycklargruppen Trix tillsammans med son och dotter. Mysigt. Vi åt på en gregkisk restaurang efteråt innan dotter tog tåget vidare i livet. Hon ägnar en del tid åt åditions (vetefridensdar hur det stavas på riktigt). Hon har nämligen tagit tjänstledigt från sitt danspedagogjobb för att pröva andra vingar. Samvaron med dem är att andas – ref till förra bloggen.

Min blåskompis i V mår inge bra. De första veckornas behandling med cytostatika gick väldigt bra. Hon kände ingenting. Men nu tre veckor efter fullbordad behandlingsomgång (minns inte hur många veckor hon behandlades, kan det ha varit 13?) är hennes blåsa på krigsstigen och hon är alldeles handikappad. Vill varken ligga, sitta eller stå, bara ta hand om sig själv. Hon orkade inte med umgänge, inte ens från en som har all förståelse i världen. Oh, va jag känner med henne. Kära blåskompis i V – vojne vojne.

Sonen och jag har grisat vidare. Tagit det väldigt lugnt. Jag har varit god mor och hjälpt till med lite inflyttningsplock. Hans lägenhet är jättefin, särskilt när det blir lite ordning på flyttkartongerna.

Nu sitter jag här på en skumpande buss och tänker på ordet TILLGÄNGLIGHET. Det är ett sånt där modeord inom byråkratsvängen. Projekt som stöttas ska gynna mångfald och tillgänglighet. Nu har jag en egen innebörd av tillgänglighet. Det handlar om bussen jag åker på. En gul fin ledad sak som jag ska färdas med i drygt 1,5 timme. Den har ingen toalett. Jag kan bli nervös för mindre. Jag har ingen aning om jag kommer att kunna hålla mig och jag tackar gudarna för att jag inte iddes fixa mig en kaffetår i morse. Då hade jag legat illa till nu. I tider av ännu hispigare blåsa hade detta faktum varit en katastrof och, ja, det hade väl helt enkelt inte varit möjligt att åka. Bussen hade inte varit ett tillgängligt alternativ för mig. Nu tar jag det med lite mera ro. Jag har mina rejäla inkontinensskydd så det ska nog hålla ett tag. Jag är också tacksam över att jag inte är hemlig med min situation. Va jobbigt det skulle ha varit att lida i det tysta och att låtsas.

Så går mina tankar en morgon på väg hem efter en dryg veckas bortavaro. Jag är rätt långt från jobbtankar just nu. Det har varit skönt att andas lite med mina nära och kära. Ahh.