Kontext

Idag var stora undersökningsdagen. Jag skulle både magnetröntgas och CT-röntgas. Som jag fattat det så är det bara för säkerhets skull inför beslutet att lämna mig obehandlad. Av detta blev bara hälften gjort. Megnetröntgen.

Det är då en himla harmlös undersökning. Värst är det för öronen. Det knackar och väsnas väldeliga. Trots det blev jag mest bara sömning och tror att jag slumrade bort mest hela tiden. Fullkomligt avspänd och trygg. Eller? Ja, jag undrar, för jag kände mig nästan groggy efteråt. Lite smådimmig i boetten. Satte mig i cafeterian och gjorde, ja, just ingenting ett tag. Sen kom datorn fram och sen kom AE, en kär kompis som jag träffar alldeles för sällan. Nytt är att hon nyligen är doktorandstuderande, i ungefär min ålder. Sen for jag till kollegan och jobbade några timmar. Hon förde på tal att ha en gemensam lokal. Jag var öppen och prövande av tanken. Men efteråt får jag mest bara panik. Jag känner friheten flaxa sin kos och kvar blir känslan av ett instängt fängelse. I huvudstaden kan jag tänka mig lokaler, för det är på lagom distans. Men nära mig.... uj uj. Det är nåt att tugga på.

Varför den andra röntgenundersökningen ställdes in? Jo, dom ville inte ge kontrastvätska i mig två gånger samma dag av hänsyn till njurarna. Aj, aj, då var det ogjort. Suck.