Kontext

Hemresan från övertonsfestivalen går inte i den takt jag hade biljetter till. Närmare bestämt var det ett himla tjorv igår. Man kan också säga att gårdagen speglar hur bra det ofta funkar.

Redan innan start blev jag förvarnad om ev bussning en del av sträckan. På tåget fick vi veta att redan efter en kort stund, i den skånska grannstaden, skulle vi kliva av och bussas en bit in i Småland. Till saken hör att det regnade hela tiden. Vi klev av och vandrade med våra rullvagnar nedför trappor och upp igen, en bit bort till en busshållplats. Det var inte nån liten busskö. Vi var hundratals personer. Två bussar syntes fullpackade fara iväg och sen kom ingen mer buss. Den kvinnliga konduktören gick med en mobil i örat hela tiden och pratade  exalterat. Hon bekymrade sig om att vi stod där i regn. Kunde vi inte få kliva in i närmsta tåg och få lite värme och skydd? Jodå. Det kunde vi. In i tåget. Väntan.

Efter ett tag fick vi veta att bussarna tagit slut. Det var fler tåg inblandade i anledningen till stoppet. Det pratades om elfel i Helsingborg. Vi skulle tillbaka till vårt ursprungliga tåg. Ut i regnet igen med pick och pack – och du behöver se lemmeltåget för din inre syn. Vi var fortfarande flera hundra. Skrammel skrammel tillbaka, nerför trappa och uppför trappa till vår gamla perrong. Där fanns tåget inte kvar. Flera hundra stod och tryckte vid trappan för att få lite regnskydd.

Efter en stund bringades klarhet. Tåget står på annan perrong. Skrammel skrammel nedför trappan och uppför en ny trappa och – jo, tåget stod där. In och hej hej till gamla tåggrannar. Väskorna upp på hatthyllorna, tidningarna fram och beredskapen för många timmars resande.

Då fick vi veta att vi  klivit på fel tåg. Vi skulle ta ett tåg längre fram på samma perrong. Bummel bummel, väskorna ned från hyllorna, skrammel skrammel vandring längre bort och in i ett nytt tåg. Mun till mun klarades ut vagnsnumren. Jag hittade min vagn och plats och  hej hej till grannarna igen. Väskor på hyllor, tidningen fram, koll på var bistron är. Humöret varierade på oss resenärer kan jag berätta. Alltfler skrattade.

Faktiskt, tåget började rulla. Äntligen. En dryg timmes försening. Kanske skulle tåget hinna köra ikapp en halvtimme och då skulle jag hinna med mitt norrlandståg. Den tanken grusades när tåget stannade på linjen och bara stod. Vi fick veta att det var ett tåg före oss som fått fel. Vi kunde inte göra annat än stå där och vänta.

Efter ett tag fortsatte färden. Det var ett falsigt hallåande i högtalarna med besked om hur folk skulle ta sig vidare vid varje stopp. Det var bussningar och tågningar med tidsavgångar och upprepningar flera gånger för att vara tydliga och beklagar beklagar.

Jag kan se nån sorts sambandscentral som får närmast härdsmälta av alla människor som ska hit och dit och ska hinna till ditten och datten. Jag hörde personalen säga att det var många tåg inblandade och att de också drabbades av kommunikationsfel.

Framme i kungliga huvudstaden var vi flera timmar senare. Vi som skulle norröver skulle gå till kundtjänst och få våra biljetter ombokade. Det lät som att jag skulle ombokas till en transport med avgång vid 21-tiden och med 2 byten. Med lättare huvudräkning insåg jag att jjag skulle upp och knata mitt i natten och, nej tack, det tänker jag inte göra.

Kundtjänst fylldes med folk, det blev totalpackat. Men plötsligt var det nästan inte nån kö alls. Dom var effektiva där på kundtjänst och folk skulle ju hinna med nya tåg, så alla bjöd till. Utom jag.

Under resans gång hade jag haft underhandskontakt med dottern och mågämnet. Jag var garanterad en sängplats på soffan. Jag var alltså inte strandsatt.

Men det var nu jag ljög. Ja, det gjorde jag. Men bara lite. Jag kom dragande med min sjukdom och utanförskap i huvudstaden. Nån fördel ska man ha, det brukar jag ibland tänka. Jag använde mig av sjukdomsfördelen och toppade med att jag inte har nånstans att bege mig. Sade nått om behov av flera nattliga toalettbesök och behov av att ha nära tillgång till toalett. Jag blev inbokad på hotell tvärs över gatan och ombokad till ett morgontåg.

Nu ligger jag på detta hotell i en urskön säng och strax ska jag gå och äta hotellfrukost. Jag är så nöjd med att ha fått en natts relativt god sömn. Jobba kan jag göra på tåget, så det är ingen skada skedd. Jag är så utsövd jag kan vara och redo för att möta veckans grupper.

Tänker att det är närmast ett under att så mycket som faktiskt fungerar då det är så mycket folk i resande ärenden. Personalen på SJ gjorde ett bra jobb. De höll oss beklagande underrättade hela tiden, även då de inte hade nåt nytt att säga.

Och jag har på mitt samvete ett litet ljug. Nu är det hotellfrukostdags.