Kontext

När jag sitter på tåget kan jag tänka. Just nu tänker jag på mitt liv. Det känns absurt och overkligt. Jag får inte bilderna av mitt liv att gå ihop. Det är som om jag vore två personer.

Den ena är en blåscancersjuk överviktig medelålders kvinna som kissar på sig stup i ett och som titt som tätt undersöks av den eminenta svenska friskvården. (Till dig som just poppat in på min blogg – jag är noga med språket. Jag vill tänka friskt och väljer att döpa om det där huset som vanligen stavas mindre friskt.)

Den andra är en kvinna i den heta karriären som lanserar en metod för effektivisering och humanisering av arbetslivet, som utbildar organisationskonsulter och som bygger och leder en partnerorganisation med ambition att växa i Sverige och med tiden internationellt.

En norrländsk överviktig kisslisa och en internationell karriärist. I en och samma person. Svårt att förena bilderna. Men, ja, det här är jag. Å så är det väl så att cancer inte bryr sig om karriär. Den drabbar urskiljningslöst vissa delar av mänskligheten och jag är endast delvis medskapare till att jag fått den cancer jag har.

Hörde jag inte att cancer var den valigaste dödorsaken för människor i min ålder? Alltså vi är många med cancer. Ändå var det så förvånande att få beskedet. Än idag tycker jag att det är så overkligt att jag betraktar mitt liv som absurt. Ska det vara så svårt att fatta att cancer är en väldigt vanlig del av mänskligt liv, att vem som helst kan få det och att det är många som lever med det här dödsspöket hängande över sig? Är det månne en välfärdssjuka att uppleva det som absurt och overkligt att leva mitt i karriären med cancer? Förmodligen. I fattigare länder är dödliga sjukdomar mera närvarande i det vardagliga livet och i människors medvetande, tänker jag.

Jag har inte bara cancer. Jag har välfärdssjuka också.