Kontext

Igår skickade jag en tredje rapport till min nuvarande hälsocoach KH, eller vad man nu skall kalla henne. KH är leg sjukgymnast och FAR-samordnare. Antar att FAR betyder fysisk  aktivitet och rehabilitering. Min gamla coach hade, enlig henne själv, tappat bort mig och enligt mig själv hade jag förträngt henne. I slutet av mars blev jag uppringd för att bli föreslagen en annan coach. Erbjudandet kom mycket lägligt.

Den 31 mars träffade jag den nya, med misstroende i sinnet. Blev förespeglad en ung entusiastisk person och jag kände hur jag mulnade i sinnet. Kändes hopplöst med en ung snärtig hurtig sak som … jag vet inte vad. Kul kändes det inte i alla fall.  Jag har alldeles tydligt något emot käcka hurtbullar. Det har säkert med uppväxtens upplevelser att göra. De som var sportiga var de populära och vi klumpedunsar var paria. Nåväl, jag ska inte fördjupa mig i den historia jag inte kan förändra.

Jag har tidigare bloggat om mötet med den käcka KH. Jo, nog var hon ung alltid och säkert både entusiastisk och hurtfrisk. Men hon tog mig på ett bra sätt. Jag vill definitivt ge hennes coachande en chans. Den planen vi la upp var de små små stegens förändring med inriktning på att jag hela tiden skall få uppleva mig som vinnare.

Igår skickade jag alltså min tredje rapport till henne. Jag har uppnått mitt delmål om 2 kilos viktminskning och jag har motionerat långt över den ambitionsnivån jag satte upp. På papperet är jag tveklöst en vinnare. Nu brottas jag med att duga trots den objektiva framgången. Målen var ju så lågt ställda att det är löjligt! Det har ju varit lätt som en plätt att uppnå dem. Ingen konst alls. Har över huvud taget inte känt av att jag satt upp mål. Det har gått av sig självt, så att säga. Bara i något enstaka fall kan jag dra mig till minnes att mitt löfte avgjort om jag skulle ut och promenera eller inte. Det har fungerat som en positiv sporre och lagt en liten tyngd på vågskålen åt det motionerande hållet.

Jag har alltså blivit vinnare utan ansträngning. Räknas det? Ja, säger huvudet med tvekan. Men hela mitt övriga väsen förhåller sig misstroget och tveksamt till denna lättvindiga framgång. Jag har fortfarande en inre röst som anklagar mig för att vara en kroppsligt lat karaktärslös gottegris. Den gnager ständigt på mig. Många är stunderna då jag kunde ha gått ut och promenerat eller valt mer grönsaker på tallriken eller avstått från en efterrätt.

Denna inre röst lägger jag nogsamt märke till och har under uppsikt. Jag motar den med tillsägelser om att jag minsann duger som jag är och att jag med råge följer det åtagande jag satt upp tillsammans med min coach och att vi minsann följer en väl beprövad väg som jag tror på. Det är denna inre röst som ska komma upp i belysning när jag, om en dryg vecka, träffar HK igen. Tänk om det skulle gå att få tyst på det destruktiva inre bjäbbandet och att bara glida med i en lättsam framgångsvåg. Men det är väl ändå för bra för att vara sant? Efter ett helt liv av upprepade misslyckanden! Efter mängder med jojobantningar och kraftfulla hälsotag som fått rubriken "nu djävlar".

Ska jag våga tro att det omöjliga är möjligt?

För flera år sedan, närmare bestämt hösten 2002, slutade jag röka efter några års allt intensivare rökning. Mina anhöriga var döende och jag hade det allmänt tufft. (Jag tror att jag utvecklade min cancer då). Först tillät jag mig röka för jag behövde tröst. Sen insåg jag det absurda i situationen. Ska jag straffa mig själv med att förgifta mig av orsaker som jag inte ens råder över? Så frågade jag mig själv, och svaret blev ett rungande nej. Jag tvärslutade. Nu tycker jag rökning luktar pest och pina och cigarettfimpar är ett otyg. 

Nu frågar jag mig en liknande fråga. Ska jag hålla på att straffa mig själv med destruktiva tankar om min hälsa resten av livet? (Nej) Räcker det inte med att jag hållit på i alla fall draygt 40 år? (Jo) Va med att med lättsam och långsam framgång bli en hälsovinnare utan att vara så förbannat duktig =mycke resultat på kort tid? (Ja, va med det?)