Ut ur mitt hus
Det är söndag. Jag har äntligen kommit loss att börja skriva på den där artikeln som vi är tre är författare till. Det är med största vördnad jag går in i ett samförfattarskap. Något sådant har jag inte vågat mig på tidigare. Jag har alltid tyckt att skapandet är känsligt och något man inte tafsar på. Synpunkter, gärna, men inte skriva i varandras texter. Nu har vi sagt att det är OK och att helheten är ett sannt gemensam-skapande. Måtte det gå vägen. Hela vägen.
Det började som ett lära-känna-varandra-projekt. Nu har det fått fler mål. Ett är att komma underfund om distributionsmöjligheterna som internet innebär. Ett annat är att komma underfund om uttrycksmöjligheterna och den skriftliga arkitekturen (tänket) när man publicerar sig på nätet.
Dagen började med ett mindre krig om att över huvud taget hitta den artikeln där på nätet (docs.google.com) där vi har den liggande för gemensam åtkomst. Till slut passerade jag alla hinder och kunde börja.
En helt annan sak händer här i mitt liv. Har tagit itu med en flerårig surdeg. (Vad är det som händer?) I mitt hus har jag ett antal kartonger med brev, foton, anteckningsgböcker från tidiga 1900-talet. De är kvar efter min mamma som dog 2002. Jag vill inte ha dem och jag får inte slänga dem av nån sorts respekt för salig mor och så har de bara blivit stående. Nu har jag dykt ner in i dem. Jo då. Somt får jag faktiskt slänga, även om ångestsvetten lackar lite. Men några kartonger ska bara ut ur mitt hus. Jag behöver agera genom att ta reda på en lämplig mottagare. Troligen nån släkting långt härifrån som har hand om släktens arkiv. Målet är nu att de ska ha lämnat huset i maj.
Det här är väl just inget att skriva om över huvud taget. Det är bara en detalj i det hela. Kartongernas försvinnande ur mitt hus är förknippade med rätt svår ångest. Hennes släktforskningsintresse var existentiellt laddat och den laddningen verkar jag ha svalt osorterad och otuggad. Hon överförde en besvikelse över att jag inte delade hennes intresse. Ja, det var helt enkelt nåt fel på mig som inte var kulturhistorieintresserad. Det var en brist hos mig som med tiden kommer att rätta till sig helt naturligt.
Detta har inte skett. I alla fall inte på det sätt så jag måste omge mig med prylar, brev, foton och anteckningsböcker. Och jag är snart 60. Nu är det helt enkelt dags att bli av med dammsamlarna. Kartongerna ska ut. Ut ur mitt hus. Ledsen mamma. Jag har mina brister. Och så får det nog förbli. Men prylarna ska ut. Ut ur mitt hus. Hoppas de tar ångesen med sig.
Det började som ett lära-känna-varandra-projekt. Nu har det fått fler mål. Ett är att komma underfund om distributionsmöjligheterna som internet innebär. Ett annat är att komma underfund om uttrycksmöjligheterna och den skriftliga arkitekturen (tänket) när man publicerar sig på nätet.
Dagen började med ett mindre krig om att över huvud taget hitta den artikeln där på nätet (docs.google.com) där vi har den liggande för gemensam åtkomst. Till slut passerade jag alla hinder och kunde börja.
En helt annan sak händer här i mitt liv. Har tagit itu med en flerårig surdeg. (Vad är det som händer?) I mitt hus har jag ett antal kartonger med brev, foton, anteckningsgböcker från tidiga 1900-talet. De är kvar efter min mamma som dog 2002. Jag vill inte ha dem och jag får inte slänga dem av nån sorts respekt för salig mor och så har de bara blivit stående. Nu har jag dykt ner in i dem. Jo då. Somt får jag faktiskt slänga, även om ångestsvetten lackar lite. Men några kartonger ska bara ut ur mitt hus. Jag behöver agera genom att ta reda på en lämplig mottagare. Troligen nån släkting långt härifrån som har hand om släktens arkiv. Målet är nu att de ska ha lämnat huset i maj.
Det här är väl just inget att skriva om över huvud taget. Det är bara en detalj i det hela. Kartongernas försvinnande ur mitt hus är förknippade med rätt svår ångest. Hennes släktforskningsintresse var existentiellt laddat och den laddningen verkar jag ha svalt osorterad och otuggad. Hon överförde en besvikelse över att jag inte delade hennes intresse. Ja, det var helt enkelt nåt fel på mig som inte var kulturhistorieintresserad. Det var en brist hos mig som med tiden kommer att rätta till sig helt naturligt.
Detta har inte skett. I alla fall inte på det sätt så jag måste omge mig med prylar, brev, foton och anteckningsböcker. Och jag är snart 60. Nu är det helt enkelt dags att bli av med dammsamlarna. Kartongerna ska ut. Ut ur mitt hus. Ledsen mamma. Jag har mina brister. Och så får det nog förbli. Men prylarna ska ut. Ut ur mitt hus. Hoppas de tar ångesen med sig.
Kommentarer
Postat av: I.
Lycka till! Jag tror att du behöver bli fri från dammsamlarna!
Postat av: iprincipfrisk
Smma här - med 2 supersläktforskande systrar, så tyckte pappa alltid att det var bättre att jag ägnade min tid åt de levande. Det har jag fortsatt med.
Trackback
