Kontext

I mitt kringflackande liv bor jag än här, än där. Ofta hos en kompis i Drottningstaden eller hos min dotter i Huvudstaden, ibland en natt på den här båten.

Jag tycker livet går i spinn just nu. Jag hinner inte med mig. Och jag vet att det här är en självskapad bild, som, ja, jag gitter inte ens tänka tanken ut. Det är nåt med att jag själv kan göra nåt åt saken. Det finns i alla fall en del stressområden runt mig.

Mitt SJ årskort går ut 20 november och jag tycker mig inte ha råd att köpa ett nytt. Just nu. Men jag behöver det så himla väl. Ska jag trots allt punga upp med 40 000 kr som kortet kostar? Det lönar sig i längden, men det känns knivigt nu med ansträngd ekonomi lackandes mot jul. Det är väl helt enkelt den ansträngda ekonomin som stressar. Känner av lågkonjunkturen och den här hösten har inte varit nån höjdare intäktsmässigt. Det avhjälper inte min stress att ”alla” har det kärvt.

Det finns en hel del positiv stress  i samband med  företaget. Roligt utvecklingsarbete där jag måhända inte bottnar i hundra års erfarenhet. Mina studier i CSR fortskrider. Min grupp gnetar på med skype, google docs och mail, och grupparbetet är ömsom intressant med våra olika infallsvinklar och ömsom frustrerande vad gäller teknik och tidsskillnad. Varannan vecka lämnar vi in uppgifter och det ligger rätt många timmar bakom var och en av dem. Nu ger vi oss i kast med den 7-e uppgiften (av 9).

ML och jag på promenad i V.

Min son ML mår inte så bra. Han har gått mot den sk väggen. Förhoppningsvis inte in i densamma. Jag besökte honom och hans nya flickvän (en pärla) häromdagen. De fanns bland flyttkartonger i sin nya lägenhet, en trea.

Här är pärlan nyklippt och nytonad i håret...

Ibland undrar jag hur smart vår affärsidé är. Egentligen. Vi jobbar ohemila mängder utan större inflöde. Dessutom är vi inne i en lågkonjunktur och vi har en på marknaden okänd ny modell/metod. Vi skär alltså inte guld... Men det kan faktiskt vara så att vår affärsidé inte är så smart. Det känns viktigt att grubbla i dessa banor. Och grubblerierna stressar. Men än så gäller principen att uthållig vinner. Det är bara en fråga om hur länge vi ska orka vara uthålliga.

En hel del tid viker jag också åt anbudsskrivande. För det mesta får vi inte uppdragen eller ramavtalen. Men det händer att vi ligger ganska bra till, dvs vi är med bland de stora drakarna, och ibland får vi också uppdrag. Häromdagen var kollegan och jag till ett grannlän för att teckna avtal om chefsaspirantprogram i två statliga myndigheter i samverkan. Kul.

Allt detta pågår medan jag mest bara reser kors och tvärs i vårt land. Det är som att jag kippar efter andan och inte hinner ifatt mig. Jag kommer hem, tvättar kläder och packar om för nästa resa. Jag jagas av ständiga insikter om att inte hunnit med det ena eller det andra. Jag känner mig otillräcklig och ja, faktiskt lite oduglig.

Det finns inte mycket plats för det dova åskmolnet som någonstans finns där i horisonten. Åskmolnet heter blåscancer och det håller sig på behörigt avstånd lugnt. I dagliga livet gör den sig påmind genom att jag fortfarande äter blåslugnande medicin som gör mig grusig i ögonen och torr i munnen. Det bidrar säkert till trötthetskänslan. Grus i ögonen brukar ju vara trötthet.

Förra helgen var jag på konsert i den här landsortskyrkan. Bröderna F, däribland mågämnet, spelade underbar musik. Härligt.  Jag deltog i familjegnussandet efteråt till alldeles för sent. Körde spiknykter med grusiga ögon hem och höll på att somna vid ratten flera gånger. Hemskt. Rent av oförsvarligt. Ska inte göra om det.

Hur kunde det nu bli så här? Ja, den gamla vanliga tidsoptimisten är i farten. Och det är ju så himla kul att vara så frisk som jag är och att kunna jobba. Men jag ska nog inte ta några fler universitetspoäng i vår. Ett tag tänkte jag att jag skulle kunna läsa Lean production eller kvalitetsledning eller nåt. Men det får vänta. Om jag nu är i spinn, så behöver jag inte tillföra spinn-energi. Frågan är hur jag får stopp på snurret.