Vad händer?
På sistone har jag upplevt både bakslag och framgångar. Eller vad man nu ska kalla det. Egentligen är alltihop lärande, men det ena känns direkt smärtsamt och det andra, ja… det känns inte så mycket. Det var just det jag skulle filosofera kring. Framgångarna känns just inte alls.
Jag har återigen kommit hem från en resa till drottningstaden. Den här gången startade vi, min kollega och jag, en ny utbildningskull organisationskonsulter i den påbyggnadsutbildning som leder till partnerskap. Sex ytterst kompetenta personer har valt att professionellt leka med oss. Som grupp var de osedvanligt receptiva och reflekterande och allt tog längre tid än beräknat.
Det händer nåt med mig som ledare/lärare när studenterna är vetgiriga. Det är fantastiskt. Det påverkar mitt eget tänk, min egen syn på mig själv. Kort sagt, det förändrar. Det ger upphov till nya tankar, nya uppslag, nya behov, nya drömmar, nya möjligheter.
Under tågresan hem satt jag med en fundering om jag skulle flytta till drottningstaden och samarbeta närmare med det här gänget. T ex. Sen kom jag att tänka på min egen ålder och att det kanske är mer klädsamt att tänka på succession istället. Och så hade jag en slutklämmande tanke – Vem tror du att du är egentligen?
I alla fall så har dessa människor mycket intressanta samarbeten världen över och det är en ynnest att lära känna dem. Det rimliga vore att jag skulle vara euforisk och slå klackarna i taket, jubla och stå i. Men inte då. Jag är fan ta mig dö invärtes. Det känns inte alls. Eller, det känns bara som vanligt. Som om jag druckit en kopp te, eller nåt. Kan nån förklara vad som händer? Eller rättare, vad som inte händer?
