Kontext

När motivationen finns går det bra att leka bergsget. Annars känner jag mig mest som en trögt idisslande ko som inte flyttar sig i första taget.

Då det finns häng på klasar av trattkantareller i skreva efter skreva, bak den ena tuvan efter den andra, allt brantare och oländigaare till, då kan jag minsann. Håret blev blaskvått och ryggen fuktig. Korgen vägde åtskilliga  kilo vid hemkomsten.

Bergsgetandet har en sido-nytta. Ångesten över likviditeten försvinner liksom. När jag är rejält fysiskt aktiv blir siffrorna som hoppar i huvudet blir bara siffror som man kan bolla med lite hit och dit, inte rykande tunga oros-säckar. Däremot händer nåt med träningsverk i baklåren. Och det är nästan skönt.