Lättare uppförsbacke
Det är uppförsbacke igen. Svag uppförsbacke, men klart märkbar. Den 5 oktober är det dags för nästa titt i blåsan. Jag känner av och jag känner igen den här tre-månadscykeln. Den har jag skrivit om många gånger förut. Efter en kontroll (senaste gjordes i slutet av juni) är det glada miner i en månad. Nästa månad har jag glömt alltihop och livet ter sig tämligen normalt. Nu är jag inne på tredje månades uppförsbacke. Vetskapen om att jag snart får nya besked tränger sig in i mitt medvetande. Jag är inte lika kaxig och tror att jag går fri. Blåsan är inte fri från förnimmelser även om det nu var länge sedan jag hade våldsamma besvär. Jag vill gärna äta den där blåsdämpande medicinen (Toviaz) fortfarande. Emellanåt får blåsan tokryck och jag måste kissa stup i ett. Det kan vara både på natten och på dagen. Men allt som oftast beter den sig rätt snällt. Och för det allra mesta får jag god nattsömn. Men, ja, tanken kryper på mig. -Tänk om det är nåt nytt djävulskap på gång som tar sig dessa uttryck? Då måste blåsan tas bort och … och ja, så börjar jag räkna månader då jag är sjukskriven. Och genast korrigerar jag dessa tankar med rättelse – Du vet ju att du knappt är läkt än och att det är högst rimligt att sårigheten ger lättare besvär.
Båda mina blåskompisar har nyligen genomgått kontroller med glädjande besked. Det ser bra ut. Pu. På det hela taget har det ju gått väldigt bra för oss alla tre. Pu igen.
