Vemod
Idag var jag på en hurtig utflykt med kompis M. Vi åt medhavd lunch ute och, ja, hösten har kommit, om man så säger. Det blåste kylig småspik och ville regna lite lätt en stund. Brr. Men trevligt var det ändå.
Samtalstemat var vemod!!! Mycket upplyftande. Vi kom fram till att det min skäl är vemodigt att vara i den åldern där vi inte längre är nr 1 i våra barns liv. De lever sina egna liv och har fokus på sig själva. Några av dem har egna barn som är så pass små att de absolut är nr 1 i dessa små barns liv. Men vi är degraderade. Så ska det vara, det är livets gång. Antingen kan vi låta våra egna barn vara allt i våra liv, göra dem skyldiga till meningen i våra liv eller så kan vi sörja den tid som var och att nu är vi degraderade som rätt oviktiga. Det är – om inte sorgligt – så i alla fall vemodigt. Vi enades om att vi kunde sörja en stund över denna tillvarons ordning.
Bert Hellinger heter en snubbe som menar att det finns en ordning som är naturlig för mänskligheten. The order of love kallar han den. Finns mer att läsa och den här filen kan vara en ingång. http://sv.wikipedia.org/wiki/Bert_Hellinger
När jag var så sjuk för nåt år sedan upphävdes den naturliga ordningen. Mina barn fick oroa sig för mig, dvs åt ”fel” håll i ordningen. När min son M ringde och beklagade sig med – Mamma jag är så sjuk, jag är förkyld, då återställde han ordningen och jag fick vara den mamma jag behövde få vara och kunde bry mig om min sjuke son.
Med stigande ålder behöver dessa våra barn oss allt mindre. Vemodigt är vad det är. Men också tillvarons ordning.
