En Susan Boyleare
Såg på Talang häromdan. Där framträdde en kille, Freddy Amigo, vars dotter hade anmält honom. Han jobbar som undersköterska i Västerås och brukar förgylla tillvaron för di gamle med att sjunga för dem. Nu stod han här på en för honom ovaligt stor scen med en jury som tycktes undra vad han hade där att göra. Ungefär som med juryn till Susan Boyle, som blev världsberömd på en kvart då hon öppnade sin näbb och förstummade världen.
Han öppnade sin näbb och … ja, efter tre takter hade han gjorde en Susan Boylare. Både jury och publik gav honom stående ovationer. Han hade dessutom modet att stå kvar och ta emot folkets jubel, trots att han var mycket rörd och mest gömde ansiktet i sina händer. Kolla själv.
Lyssna på Freddy Amigo
Varför skriver jag om det här? Ja, egentligen vet jag inte. Det är nåt rörande med dessa anspråkslösa människor. Ser inte ut som divor, har inte en magnifik självsäker framtoning, har inte stylat sig och är inte purunga. Helt enkelt inte en siffra rätt. Å så förstummar den en värld bara genom att ta några toner. Det är som att de räcker näsa till allas våra föreställningar om var begåvning finns.
