Kontext

Idag är det dags för cystoskopi igen. Kvartalskontroll. Före helgen fick jag veta att resultatet från magnnetröntgen såg bra ut. Jag förväntar mig intget annat än att det ska SE bra ut inne i blåsan också.

Noterar att min mentala uppförsbacke före undersökning nu är extremt kort. Jag menar den uppförsbacke det innebär att gå och veta att ett avgörande besked om livet väntar. I praktiken innnebär uppförsbacken funderingar hit och dit om det ena eller andra skulle visa sig och vad som då eventuellt kan hända på kort och lång sikt. Mest handlar det om en sorts koncentrerad medvetenhet om att ödet står och väntar.

Den här gången har jag inte funderat just alls. Annat än att jag varit mån om att ha ett datum spikat. Jag har varit medveten om datumet, men inte så mycket mer. Om en timme sätter jag mig i bilen och åker till friskhuset i regionhuvudstaden. Jag ser verkligen fram emot att träffa min älskade urolog KÅ. Det var ett kvartal sen sist. Det blir en enkel titt på avdelningen bara. Det går fort. Lite bedövning, en stunds väntan och sen in med slangarna och instrumenten i blåsan. Kika runt. Lite obehagligt är det, särskilt när blåsan blir vätskefull. Då måste den tömmas och sen in med grejerna igen. Några gånger. Vi kommer troligen att se slät och blek blåshinna, lite ärrbildningar och benvita slöjor av hormoner (?). KÅ brukar prata med mig om vad hon ser och inte ser, och ungefär så går snacket.

Nåväl.  Du får gärna hålla tummarna för att det ser bra ut. Det gör också jag.