Kontext

Började dagen med att mentalt kavla upp ärmarna inför än vanlig arbetsdag, en måndag, första dagen på veckan. Men så stötte jag på patrull. Ingen tidning i brevlådan. Va nu? Är det en miss från tidningsutbäraren eller har jag missat ännu en helgdag? Jag använder kalendern i datorn och där är inte de extra helgdagarna markerade.

Kände mig faktiskt lost. Frågade på facebook och fick svar efter en stund. Några vänliga själar upplyste mig om att det är typ söndag idag.

Nu reflekterar jag över hur effektivt avprogrammerad jag är från att veta sånt som de flesta andra vet. De vet när de inte ska gå till jobbet. Men det vet inte jag. Jag lever inte med anställda som håller mig i örat. Jag är inte kristen och har koll på när Jesus dog och uppstod. Ja, inte mer än att det är nu, så här års, nån gång. (Såg Jesus Christ Superstar-filmen igår kväll. Den är värd en kommentar - men inte här och nu.)

Jag tror inte det går att förstå hur monumentalt stor skillnad det är. Jag är som ett ufo i mitt eget land. Som kommen från en annan planet. Som en invandrare från en annan kultur.

Ibland brukar jag ta ordet anställningskultur i min mun. Jag, gamla vänstermänniskan, säger så. Jag tror att det är möjligt för mig, som inte har anställning nån annanstans än av mig själv, att se vad antällningskulturen gör med människor. På gott och ont. Jag märker på de flesta av dem jag träffar att de är mer intresserade av att utforska gränserna för deras rättigheter snarare än deras skyldigheter. Det är noga med när de är lediga, t ex. Därför vet de exakt när det är söndag på en måndag. Men jag säger inte något om det. Jag själv har ju valt att inte ens befatta mig med de begränsningar som en anställning ger mig. Jag skulle inte längre greja stämpelklocka, lönesamtal etc.

Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta – åt mig själv. Kanske ett stillsamt småleende passar en sån här dag.