Kontext

Jag såg Jesus Christ Superstar igår kväll på TV. Blev tagen av hur otroligt 70-tal den filmen var.  Skådiasrna var alla runt 20-30 år oavsett om de föreställde Jesus eller Herodes. Jesus var ljus och blåögd, Judas kolsvart. Det var ett hysteriskt dansande framför kameran i flower-powe-kläder och öken-miljö. Dom sjöng bra och låtarna var bekanta. Va ska jag säga? Det var otroligt nytänkande då, djärvt, kreativt. Men nu? Ja, det gav mig ännu ett småleende. Över den omedvetna medvetenheten?

På förmiddags-TV har de pratat i nostalgiska ordalag om 70-talsmat. Flygande Jacop, kassler med ananas, varma päron med After 8. De pratade om de fula gratängerna som piffades upp med ost, om den viktiga laga-mat-och-äta-tillsammans-gemenskapen, om de nya matvarorna som kom efter det nya resandet. Jag rodnar av igenkänning. Vi hade en matlagsbok, som fortfarande finns kvar hos en av familjerna vi åt tillsammans med. Det finns till och med en DN-artikel om oss och vårt matlagsätande. Såg den senast för någon vecka sedan. Jag minns mina föräldrars motstånd mot de nya smakerna. Och jag minns mina barns klagan över att jag rörde ihop hänt-i-veckan och strödde ost och svamp över. På TV pratade om den enorma matrevolutionen som 70-talet innebar. Det fanns nytänkande, kreativitet och djärvhet i matlagningen och ätandet. Förstår du nu? Jag småler. Igen.

Så omvälvande då. Så mossigt nu. Kära 70-tal.