Hela djävla sommaren
Nyss pratade jag med min kollega som tillsammans med mig äger vårt gemensamma företag. Vi har ihop det, om man så säger, vi är som gifta med varandra. Jag har inte haft någon kontakt med henne på hela sommaren och nyss ringde jag för att höra av mig och liksom öppna för tanken på att det finns en jobbhöst i antågande. Det var gott att pratas vid. Även hon börjar närma sig tanken på jobb. Vi tar det lite försiktigt båda två.
Å så berättade jag om min sommar. Om mardrömmen som nu verkar vara en solskenshistoria. Om att huset fått sin uppgradering och om vikariejobbet som är både roligt och går bra. När jag drog kortvarianten om hälsan insåg jag att nästan hela sommaren gott åt till existentiella grubblerier. Om möjligheten av jag kanske snart ska dö av nåt mikroskopiskt djävulstyg eller genomgå tuffa behandlingar för att rädda mitt liv. Hela djävla sommaren. Jag kom i kontakt med att det faktiskt har kostat på, blev rörd och våt i ögat. Det är jag nu med när jag sitter och skriver.
Jag berättade också om mina skuldkänslor, om att jag känt mig skurkaktig som kanske inte kan vara arbetsför i höst. Hon fångade mig och sa med värme i rösten
– Ja, det är ju väldigt skurkaktigt. Det hjälpte mig att åter inse att jag faktiskt inte är skyldig om min ohälsa ställer till det.
Nu är ju faran över för den här gången. Så uppfattar jag läget. Jag väntar mig nämligen goda besked från cystoskopin (titten in i blåsan) på måndag om en vecka.
Man skulle faktiskt kunna tänka annorlunda kring ett eventuellt ohälso-scenario*. Ur mitt eget perspektiv är det ju trist. Men det skulle faktiskt kunna bli en rejäl injektion för företaget. Kanske skulle andra krafter kunna kliva fram och tillföra både fart och fläkt, kraftinjektion och ny inspiration. Det skulle företaget må bra av. Det tål att tänka på. Jag skulle eventuellt inte behöva vara döende för att detta ska ske. Hallå tillvaron. Dörren är öppen för det. Skulle till och med få mig att tycka att hösten skulle bli roligare att tänka på.
*) Till nytillkomna läsare vill jag förklara mitt språkbruk. Jag undviker medvetet och efter bästa förmåga ordet ”sjuk”. Jag vill tänka friskt och är noga med att använda ett friskt språk då jag menar att språket påverkar mina tankar och därmed mitt agerande och eventuellt och delvis hur det går för mig. Sedan jag fick beskedet om avancerad blåscancer i juli 2007 har jag envetet ansträngt mig att tänka friskt. T ex har jag genomgått undersökningar på friskhuset, gått hos friskgymnast, åkt friskresor, jag har verkat bland de friska och så att säga frisk-skrivit mig så mycket jag bara orkat etc. Det här är mitt sätt att påverka situationen.
